Så var det förr i Hultseröd

Delar av manus till Billinge sockenbok del 2.

Innehåll

Hultseröd
Jordbrukets utveckling
Nötkreaturen
Nya raser
Släktgårdsarvet
Järnet Kommer till Norden
Skola
Norra Hultseröd
Laga skifte
Stängselindelning
Norra Hultseröd
Cecilia Ljungbecks hus
Arbetet på gården
En vinterdag på Norra Hultseröd
En sommardag
Jordbruksdriften
Vendins lycka
Förklaring till "sjätte-pengen"
Pestepidemin
Gammal teknik
Så minns jag Norra Hultseröd

Förord

Föreliggande del av sockenbok har sammanställts av Åke Rosberg född 1933-01-03 på Norra Hultseröd 1:4. Jag är medveten om att felaktigheter kan finnas och att detta material aldrig blir komplett, men låt mig ödmjukt få överlämna denna sammanställning till Er läsare och ha den som platt­form för att forska vidare på.

Som underlag för sammanställningen har funnits :

Sammanställning av Svea Falk av 1956.

Billinge sockens historia av Hallvard Tveiten, tryckt av SKÅNSK KULTUR 1971.

Sammanställning av Hugo Rosdahl i Södra Hultseröd 1974.

Sammanställning av 1625 · Misterhults ·Hultseröds· släkten· 1994 upprättad av Maj­ Britt Hillbur i Funderset, Hörby.

Svenska Gods och Gårdar 1944.

Skånes bebyggelse. Del IV av Bo Bengtsson och Åke Sundström.

Släktbok, lånad av Einar Larsson, som hans bror Gunnar Larsson har upprättat.

Svenska släktgårdar genom sekler av Sigurd Örjangård.

Skånska minnesbilder utgiven som årsbok av Skånes hembygdsförbund 1985/86.

Jordbruk under 5000 år, redskap och maskiner av Albert Eskeröd.

Jordbrukets utveckling i Sverige av Robert Mattson

100 år med kontrollföreningsverksamheten sammanställd av Kaj B. Svensson

Beskrivning över Malmöhus Län uti hertigdömet Skåne av Commisions lantmätare J. Lorents Gillberg 1765.

Tack till alla som jag fått material av och som jag har stört med intervjuer.

Inledningsvis vill jag citera en åsiktsförklaring av Svea Falk.

Svea Falk levde med sin moder vid hissbro 1901-1970 och modern Betty Falk 1869-1941.

Min hembygd.

Hembygden och dess problem, är en angelägenhet, som måste intressera varje medborgare. Ty hembygden är en plats, den vrå i världen där man känner och vet, att våra förfäder sökt en lösning på sina problem, och där nuvarande generationer försöker lösa sina, på bästa sätt. Man måste förstå sambandet mellan det gamla, nuvarande och det tillkommande, ty liksom trädet, som sträcker sin stam och krona mot skyn och med rötterna fast i marken, så vill jag i denna bild se uttrycket ForntidÊFramtid. Och pröva på att teckna en bild av mina fäders bygd, där de levt och verkat.

Upp

Hultseröd.

Öster om Sveriges största å, som rinner mot norr, ligger Hultseröd och avgränsas av Rönneå, Kolebäck och gränsen mot Hallaröd. Hela området var fordomsdags skogsmark och utgjorde de stora allmänningeskogarna för Billinge. Många odlingsrösen och vackert lavade stengärdsgårdar vittnar om forna tiders odlarmödor. Namnet Hultseröd antyder ju också att platsen varit stenrik. Hult antyder skog och röd anknyter till att rödja. Även nu, 2000, utgör skogen värdefull tillgång för bygdens lantbrukare. Alfred Nilsson, som var född på Bögerupsgården, omtalade en gång att Anderbergs och Rosbergs fälader hade varit bevuxna med grov bokskog, det hade de gamla berättat. Stubben av en grov bok står kvar på Anderbergs fälad år 2000 och det kan utgöra ett nu levande bevis från forna dagar. Hultseröds skogar har till viss del planterats med gran och 1930-talets enefälader har i stor utsträckning försvunnit. Enen är i dag sällsynt i Hultseröd. Granen har i någon mån blåst ned vid december­stormen den 5 december 1999.

De omfattande enefäladerna på Rosbergs och Anderbergs ägor lär ha sitt ursprung i en brand som skövlade fäladerna en gång i tiden och att denna började i Hallaröd på Hultserödskärret.

Den strikta gränsen mellan Södra och Norra Hultseröd har med lant­mäteriförrättningar på 1980 och 1990- talet suddats ut.

Från 11000 år sedan fram till 4200 före Kristus betecknas som Järn­stenålder.

7000 år före Kristus kan de första människorna ha kommit till Skåne.

4200-1800 före Kristus betecknas som Bondestenåldern.

1800-500 före Kristus betecknas som Bronsåldern.

500 före Kristus till 1000 år efter Kristus betecknas som järnåldern.

Kristendomen kom till Norden 800-1100 efter Kristus.

Billinge första stenkyrka byggdes på 1100-talet.

Danska reformationen genomfördes år 1536. I Skåne övertog staten då 3000 kyrkliga hemman.

Omkring 1644 vid Gustav Horns krig blev säkert Hultseröd utarmat.

Böldpesten härjade Danmark 1654.

Böldpesten härjade Sverige 1657.

Freden i Roskilde slöts den 26 februari 1658.

Fredstraktatet undertecknat i Lunds Domkyrka den 26 september 1679.

Förordning om storstifte tillkom 1757 och påverkade förmodligen inte Hultseröd.

Förordning om enskifte kom år 1803- 1807 men genomfördes inte i Norra Hultseröd .

Lagen om laga skifte tillkom 1827. Det innebar att om en fastighetsägare begärde omfördelning av åker, äng och skog så skulle den genomföras.

Förrättningen om laga skifte för Norra Hultseröd fastställdes av Åkarps tingsrätt i Marieholm i december 1839. Den påverkade inte mycket gårdarnas placering, men ägorna blev ju samlade. Norra Hultseröd n:r 1 delades i Norra Hultseröd 1:2, Norra Hultseröd 1:3 och Norra Hultseröd 1:4.

Jordbrukspolitiken av 1947.

Jordbrukspolitiken 1990.

EU inträdet 1993.

Mantal är en äldre kameral skatteenhet, som ursprungligen betydde ett antal män med gårdar av normal storlek. Från 1630-talet betecknade mantal en jordegendom, som var tillräckligt stor och bärkraftig för att bereda skälig bärgning åt en jordbrukarefamilj och samtidigt lämna staten en viss årlig skatt. År 1684 fastställdes ¼ mantal som den minsta storlek för en bondgård och ytterligare klyvning var förbjuden. Först 1881 med­gavs klyvning av en bondgård till vad mantal som helst. De i mantal satta hemmanen kallades för krono- frälse- och skattehemman allt efter vem som ägde egendomarna.

Upp

Jordbrukets utveckling.

I början av järnåldern 500 år före Kristus skedde en klimatförändring så att djuren, som kunnat gå ute året om, måste få stallar och förvarings­utrymmen för vinterfoder. Sädesslagen, 6- rads korn och vete, hade liten betydelse för folkhushållningen däremot var säkert vildäpplen, körsbär och hasselnötter bra omväxling till den animaliska ”dieten”. Löv av alm, ask och lind var viktiga näringskällor för idisslarna, medan ek och bok gav ollon för svinen. Det kärva klimatet krävde särskilda slåttermarker för skörd av vinterfoder.

  För den otröskade spannmålen fick man även bygga lador med loge.

Inägojorden ( åker och ängsmarken ) uppdelade på olika vångar måste inhägnas.

  Svedjebruket var ett sätt att förbättra grästillgången för betesdjuren. Men första året kunde man få en bra skörd. Med förbättrade redskap och med urval av utsäde kunde säkert spannmålsodlingen bli mer givande.

Under århundradens lopp har hästar ersatt oxarna som dragkraft till bättre maskiner. För att så småningom utvecklas till självgående skördetröskor och fyrhjulsdrivna ”bamsetraktorer”.

  På 1880-talet kom radsåningsmaskinen och även självavläggaren och före 1900- talet kom självbindaren. På 1940-50- talet kom skördetröskan. I slutet av 1800-talet började ångmaskiner att användas för drift av tröskor. Tröskverken förbättrades och kompletterades: halmpress med möjlighet för inblandning av äntorna (smådelar av halm och ax som uppkommer vid tröskning), rörtransport av skalorna (partiklar mindre än 25 mm som skakades genom ett skakgaller som var monterat i framkanten av tröskan. Det som förblev ovanpå skakgallret skakades över till halmpressen och kom följaktligen att bli i halmbalens underkant och rörtransport av spannmålen.

  Rationalisering minskar arbetstillfällena.

Det gamla jordbruket var mycket arbetskrävande, skörden och tröskning­en krävde stor arbetsinsats. Uppskattningar har visat att skärning av säden med skära, bindning av kärvar, uppsättning på fältet i skylar, hemkörning, slagtröskning och rensning tog c:a 250 arbetstimmar per ton kärna. Man räknade då på en avkastning av 1500 kg per hektar. Skära användes långt in på 1700- talet. Den var smidig att hantera på svedjemarken mellan stubb och sten och när man högg med lie dröslade, kärnan trillade ur axen. Man kunde tydligt se detta när man hade huggit runt styckena förr och spillsäden hade grott. Vid arbete med skära håller man fast knippet med den ena handen och skär av med skäran i den andra handen.

  Liknande beräkningar, gjorda för huggning med lie och tröskning på stationär tröska i slutet av 1800- talet uppskattas tiden till 40-50 timmar per ton kärna.

  För huggning med självavläggare i början av seklet gick det åt c:a 30 timmar per ton kärna och för skörd med självbindare på 1930-1950 - talen gick det åt 10-12 timmar per ton kärna. För en skördetröska tar skörden i dag endast 10-12 minuter per ton kärna. Räknar man med att hemkörning av spannmål och bärgning av halm skall ingå blir ändå inte tiden mer än c:a 3 timmar. Det är en bråkdel av den tid som användes då skära och slaga användes.

  Arbetstillfällena inom jordbruket har minskat och utgör nu (2000) endast c:a 3 % av de i landet sysselsatta för att framställa livsmedels­råvarorna.1950 var 25 % sysselsatta inom jordbruket och i seklets början c:a hälften av befolkningen sysselsatta inom jordbruket och 1875 var c:a 3 av 4 sysselsatt inom jordbruk och binäringar.

  Korn och vete var de äldsta sädesslagen. I tidens begynnelse var det vanligast med sexrad  korn, numera är det tvåradigt korn som helt domi­nerar. Korn var under medeltiden den viktigaste brödsäden i vårt land. På 1500- talet utgjorde kornet c:a 70 % av den odlade säden. Rågen infördes under vikingatiden, men först under 1700- talet torde rågen ha fått större betydelse än kornet som brödsäd. Vete hade relativt liten betydelse fram till omkring 1920 men har därefter övertagit rågens roll som det viktigaste brödsädesslaget. Havren kom till Norden under bronsåldern. I samband med den omfattande nyodlingen på 1800- talet och framför allt efter 1850 ökade havreodlingen starkt både arealmässigt och i procent av åkerarealen bland annat på grund av då rådande mycket gynnsamma konjunkturerna för havreexport. Sverige hade en havreexport till England från 1840- talet, som kulminerade 1880 med närmare 240 000 ton per år. Havren användes bland annat till foder åt 1000- tals hästar, som drog omnibussar på Londons gator. Spannmålsexporten utgjorde på 1850- talet, före industri­aliseringen, 20 % av den totala svenska. Havreexporten upphörde vid slutet av 1800- talet. Nu 2000 är det en havreexport till USA om 400 000 ton som hotas av strafftullar för att EU gynnar försäljningen av små­bananer inom EU och missgynnar bananimport från Mellanamerika. Kornodlingen minskade och blev det minsta stråsädesslaget fram emot 1930- talet. På 1930 och 1940- talen odlades det mycket blandsäd (korn och havre) till fodersäd. Med skördetröskans genombrott kom man att helt gå över till kornodling för foderändamål.

Svedjebruket är det äldsta odlingssystemet och tillämpas alltjämt i stor utsträckning i många utvecklingsländer. Buskar och träd fälldes och kvistades och fick ligga och torka till påföljande sommar, då allt brändes. I den svartbrände marken såddes säd rovor eller andra växtslag. När höstråg såddes, kunde den sås så tidigt att brådden kunde betas på hösten. ( så kallad midsommarråg). I svedjebruket härleder sig växtnäringen från askan av brända växter, buskar och träd samt inte minst från genom förmultning och mineralisering av växtnäring från rötter och annan organisk substans i jorden. Första året kunde höga skördar fås på 3200- 4800 kilogram kärnskörd per hektar av korn. En normalskörd av korn på permanent odling på 1600- talet kan beräknas till 600-1200 kilogram per hektar. Höstråg kunde ge 1600-2400 kilogram per hektar.

I nedanstående tabell kan man utläsa en utveckling av vete och kornskördarna per hektar.

  Det är inte ovanligt att på de bästa jordarna i Skåne 2000 får höstvete­skördar på 10000 kilo vete per hektar. Då är det med optimal konstgöd­ningsgiva och besprutning ett flertal gånger

Svedjebruket upphörde på 1850- talet. Det krävdes en omloppstid på 30-40 år innan man kunde komma tillbaka på samma mark.

Slåtterbruket innebar att den stallgödsel, som djuren producerade av fodret från slåtter- och betesmarker, kom åkern tillgodo genom att den huvudsakligen spreds på dessa marker. Man sade att ängen var åkerns moder. För Hultseröds del var det så att man hade omfattande höstning av mader, som översvämmades varje vår och fick ett tillskott av slam.

  Enträdesbruket var den äldsta brukningsformen. När åkern på grund av alltför låg skörd behövdes trädas, blev den använd som betesmark. Från medeltiden, då höstrågen kom i bruk krävdes en omsorgsfull brukning av jorden, än som kunde medhinnas efter kornskörden. Det är därför troligt att odlingen av höstråg befrämjade övergången till ett mer ordnat trädesbruk, således två- eller treskiftesbruk

  Växelbruk med vall infördes på 1800- talet, även om den smygstartat på 1700- talet blev den inte allmän förrän på mitten av 1800- talet. Ängarna odlades upp och växelbruk med vallodling infördes. Rödklöver och timotej blev de vanligaste vallväxterna. I egenskap av baljväxt försåg klövern vallen med kväve, som också delvis kom efterföljande grödor till godo. De två- eller treåriga vallarna ingick i 7 - och 8- åriga växtföljder, som under lång tid dominerade odlingssystemet

  Handelsgödseln kommer. Benmjöl och Guano hade i liten utsträckning börjat användas före 1850. Först efter 1850 introducerades den egentliga handels- och konstgödningsanvändningen. Superfosfat tillverka­des av på fosfor rika malmer, Chilesaltpeter kom i jutesäckar som man fyllt med naturmaterial från fågelbergen, den innehöll kväve men även fosfor och säkerligen mikroämnen, Kalisalt kom i papperssäckar och hade rödskimrande kristaller, Thommasfosfat var en biprodukt vid reducering av forforrik järnmalm, den liknade snö när man spritt ut den, svavelsyrad amoniak kom i papperssäckar och var ett vitt pulver, Kalksaltpeter kom i papperssäckar med särskild isolering med ett tjärpappsblad i säcken, kom de runda grynen i kontakt med luften smälte de. Under kriget (1940- talet) tillverkades oljebehandlat kalkkväve. Det var ett gråsvart pulver med långtidsverkan för kväve. När man hade varit ute och sått det var det mycket svårt att bli ren igen. Kalksaltpeter har numera konkurrerat ut kalkkvävet.

  Nu 2000 levereras handelsgödseln i 600 kilos plastsäckar, som man får tömma med lastmaskin. Gödningen är kornad och finns som kombina­tionsgödning kväve , fosfor och kalium ( NPK) men även med andra kombinationer.

  Framför allt genom tysken Justus von Liebigs arbete på 1840-talet blev det klarlagt att växternas näringsämnen var oorganiska ( mineralämnen) och, att organisk gödsel och humus, som beslår av omvandlade växt- och djurrester måste först omvandlas till oorganiska näringsämnen innan växterna kan tillgodogöra sig den, kan ersättas med oorganiska föreningar. Den moderna växtnäringsläran grundades härigenom.

Upp

Nötkreaturen-
Det var så det började.

Hela Skandinavien var täckt av is och snö, först för omkring 12 000 år sedan började isen att smälta bort här och en värmeperiod inleddes. Först blev det Skåne som befriades från isen och kom att sticka ut som en halvö men hade landförbindelse med Danmark och vidare till kontinenten. Rullstensåsarna bildades samtidigt med att växtligheten gjorde sitt intåg. Efter några hundra år hade våra lövträd funnit lämplig mark och kom att omfatta stora delar av landet. Invandringen av djur skedde samtidigt. Man har funnit att denna invandring fortgick fram till Ancyllustiden (= 6900-5000 före Kristus). Man räknar med att kronhjorten, rådjuret, vildsvinet kom tillsammans med vincenten och uroxen. Uroxen var en märklig typ, mycket större än nutida nötkreatur. Tjurarna kunde nå mankhöjder på 2 meter på sina håll. Här i Norden har man funnit skelett utvisande en höjd på 1,8 meter. Genom grottmålningar på kontinenten har man fått en klar bild av, hur en mäktig bjässe på 1000 kilo. Invandringen har skett c:a 5000 före Kristus. Av någon anledning dog uroxen ut för omkring 1000 år sedan här i norden. I polens skogar överlevde uroxen framtill 1500-talet. Till slut fanns den endast i djurparkerna. Det har noterats att den sista av sin ätt, en 20 år gammal ko, dog år 1627.

  Uroxen som nu finns i våra djurparker är en rekonstruktion genom avel av olika djurraser med ett utseende som anses likna uroxen. Våra förfäder i stenåldern jagade uroxen för köttets och hudarnas skull. Köttet användes till föda och hudarna, när de skrapats rena, användes till kläder och vindskydd. Däremot tror man inte att uroxar användes till mjölkdjur.

  Troligen har en mindre art kor från Mellanöstern i Egypten korsats med uroxen och resultatet blev högnackade kor eller torvboskap. Denna kostam överfördes till  medelhavsländerna och vidare norrut till Skandi­navien. Stenåldersmänniskorna hade nu fått ett djur, som var lätt att tämja och som gav mjölk även till människorna. Det skulle vara roligt att som åskådare se de första trevande försöken att mjölka dessa kor. Nu har vi fått de första verkliga nötkreaturen som skulle bli det ekonomiskt vikti­gaste av alla husdjuren. När den kallare perioden inträffade var djuren ej så känsliga som uroxen.

Till vilken nytta hade då våra förfäder korna?

1.   Mjölk- innehållande kalk, protein och fett.

2.   Lämna värme. Djur och människor kunde bo tillsammans under vintern i de enkla bostäder de byggde upp.

3.   När man så småningom började odla jorden blev de starka och tåliga dragera.

4.   De slaktade djuren var en viktig proteinkälla för människorna.

5.   Skinnet bereddes till skinn- och lädervaror.

6.   Gödseln var en viktig tillgång som växtnäring.

Redan i stenåldern lades grunden för det goda avelsarbete som århundraden efter århundrade skulle nå fram till den produktivitet som våra kor presterar i dag.

Låt oss presentera 81 Palla efter Verry med Stäpp som morfar, den ko som nått den högsta avkastningen i hela landet under kontrollverk­samhetens 100- års historia. Hon har lämnat 134 095 kg mjölk och 6259 kg smörfett. Hennes proteinhalt i mjölken ligger på 3,5 %.

Upp

Nya raser bildas.

Långt före den kristna tiden invaderades Norden av barbariska stammar som medförde boskap. Där de stannade och brukade jorden uppstod korsningsprodukter med de inhemska djuren. Det blev djur av varierande typ och utseende. Kanske lämnade korsningskorna lite mer mjölk än den gamla stammen.

  Det måste dock ha varit eländiga djur man höll. Sommartid levde de förhållandsvis gott på betet men på vintern blev det svältperioder i vårt land.

  Att svälta korna på vintern skulle tyvärr tillämpas långt in i vår tid.

Korna fick leva på löv, kvistar och kanske lite halm. I vissa fall kunde man fordomdags ta halmen från uttjänta halmtak och använda som djurfoder.

  Gräsväxande ängar vid vattendrag var tidigt (c:a 500 före Kristus och fram till 1950-talet) en god slåtteräng men även på hårdmark förekom slåtter. Redan på 1700- talet påbörjades uppodlingen av ängsmarkerna och man införde växelbruk med vallodling på den odlade jorden. Det var först på mitten av 1800- talet som omförändringen fick stor genomslagskraft.

  När korna norr om Alperna fick svälta på vintern kunde korna nere på Poslätten leva gott på bete året om. De var i god kondition och kunde lämna bra med mjölk. Det kan naturligtvis jämföras med den situation som mjölkkorna i Skandinavien har nu 2000 när korna kan leva i välmåga på Poslätten och inom inhägnat område kan förse sig själv med grönt gräs som kontinuerligt växer upp när det avbetas.

  De skandinaviska korna måste stå uppställda på stall och utfordras med ensilageberett eller torkat grönfoder med riklig tillgång till kraftfoder.

Efter 10 års övergångstid krävs år 2000 att bospallar ( det utrymme en ko har att ligga på när hon är uppbunden) får större mått anpassade efter EU- standard. Det innebär att många bönder måste sluta med mjölkproduktion eller bygga om. I Hultseröd 2000 är det endast Erik och Carl- Otto Weibull som har mjölkproduktion.

  I äldre tider drabbades djurskötseln ofta av svårigheter till följd av sjuk­domar och missväxt. Hultseröd har inte drabbats av mul- och klövsjukan vad man vet.

  Djuren var mycket mindre förr. Enligt uppgift från 1500- talet var kornas vikt mellan 150 och 200 kilo.

Antal kor och mjölkavkastning.

Kornas produktion i hela landet 1995.

Upp

381 582 kor i 11 814 besättningar producerade 7 757 kilo mjölk per ko med 4,33 % fetthalt. Det ger i genomsnitt 336 kilo smörfett.

Produktionen har varit stigande och det kan finnas olika anledningar till detta. Grovfodret förbättrades sedan vallodling skedde på åker med inslag av rödklöver. Den artificiella inseminationen har medfört att avels­materialet i de svenska kobesättningarna snabbt har kunnat förbättras. Kunskapen om mjölkkornas näringsbehov och fodrets innehåll av energi och protein har gjort det möjligt att reglera näringstillförseln på ett för kon riktigt sätt. Ny teknik för foderberedning har haft stor betydelse för framställning av foder med hög kvalitet. De senast 10 åren har införts ensilering av något torkat grovfoder till i rundbalar, som inplastas med vit plast.

Upp

Släktgårdsarvet

Ordet släktgård har i skandinavers öron en god klang. I den klangen blandas vår stolthet över bondens urgamla frihet, bondesamhällets tidiga karaktär av högtstående rättssamhälle och dess demokratiska självstyrelse med känslan av trygghet genom arvejorden, av kontinuitet i utvecklingen och den ackumulerande styrka genom generationers arbete för kommande släktled

  Det finns i vårt land gårdar, som bevisligen ägts av samma släkt sedan lång tid tillbaka och att släkter även växlat gårdar inom samma by. Gårdsinnehavet kan vara betydligt äldre än vad som framgår av denna boks redovisning, detta kan vara en uppgift för framtida forskare om Hultseröd. Det föreligger ingen orimlighet i tanken, att stenyxan vi hittar i vår åker, kan ha använts av vår egen släkt. I så gott som alla andra länder än de skandinaviska vore en sådan tanke orimlig. Endast här kan samma folk oavbrutet bott i landet, sedan när det togs i besittning, efter det ismassorna släppt sitt grepp.

  Sammanhållningen inom ätten var stark och för landets styrka grundläggande. När ätten blev bofast och familjen knöts till ett bestämt jordområde, blev husfadern bonde. Alla var bönder och det skandinaviska samhället blev ett renodlat bondesamhälle. Det minsta samhället var byn. Byalaget, som leddes av ålderman, vars syssla växlade mellan de olika gårdarna, hade karaktären både av förening, bolag, gille och lägsta domstol var en märkligt fast organisation. Grundvalen till dess styrka var dels de starka familjebanden, dels bydelägarnas jordinnehav och beroende av varandra för jordens brukande, det vill säga för livsuppehållet, dels slutligen byalagets fasta ram kring livet i byn och lagens förankring i ett starkt rättsmedvetande.

  Den skandinaviske bondens urgamla kärlek till fred, frihet och självstyre hade utan tvivel även den sina djupa rötter i omsorgen om släktarvet. Bonden har i Skandinavien aldrig varit livegen. Den som följer bondens historia genom århundraden skall dock finna, att denna stolta fras visserligen har en formell sanningsgrund men i realiteten stundom varit att betrakta nära nog som ett talesätt.

  1600-tals bondens lott var föga avundsvärd. Det danska hoveriväsendet var ett tyngande ok. Under medeltiden hade den danske bonden stått under herrarnas Vornedskab ( egentligen omvårdnad), vilket innebar tvång för honom att stanna kvar på det gods, där han var född, och där överta en gård att bruka. Det förekom på den tiden, att godsherrarna sålde till varandra ”vornede” bönder, men detta förbjöds av Kristian II. Stavnbandet, det vill säga förpliktelsen att stanna kvar på födelseorten existerade emellertid ända till 1788. Danmarks olyckliga krig under 1600-talet hade också gjort tillvaron högst osäker men skatternas tyngd betungande, ofta ruinerande.

  Det var ingen lätt sak att byta fosterland. Sverige var ett avlägset, hårt och kargt land, där björnar och vargar huserade i skogarna, ett land som man lärt känna mest genom skövlande krigshorder. Det var väl inte att undra över, att snapphanarna var talrika och aggressiva. Största delen av den danska högadeln lämnade Skåne, och dess gods indrogs till svenska kronan. Många var också de bönder, som räddes det svenska regementet och gav sig över sundet. De slog sig ned i Danmark, utlovades av danska regeringen en viss skattelindring. Skåne hade ju blivit svenskt redan 1658, men folket hade alltjämt hållit sig till Danmark, och danske kungen hade inte försummat att hålla bandet fast mellan sig och skåningarna, i tanke att med folket på sin sida kunna återerövra den rika och betydelsefulla tredjedelen av riket, som gott förlorat.

  Det fanns säkert en stor oro för det nya fosterlandet, slaget vid Lund den 3 december 1676 är kanske det största meningslösa slaktandet av brödrafolkens manliga befolkning. Det var säkert svårt när krigarskarorna drog fram över landskapet och inkvarterade sig och tog för sig av vad bonden hade i lador. I vissa fall brändes lador och hus med sitt innehåll byvis. De unga flickorna gömdes undan för att slippa förnedras av krigarna. Försvenskningen genomfördes brutalt utan mänsklig värme.

  Det finns en brytningstid i historien där vattenvägarna utbytts mot landsvägar. Sverige hade Bottenviken där det var lätt att transportera trupper på vattnet mellan olika områden. Danmark hade de danska öarna och kusten mellan Blekinge och Nordnorge . Där kunde man lätt trans­portera trupper på vattnet till vilket ställe som helst.

  Vägförbindelserna på land förbättras. I Danmark har broar byggts mellan öarna och den 1 juli 2000 var förbindelsen över Öresund klar mellan Köpenhamn och Malmö. Fortfarande nu 2000 är sjötransporter det billigast transportmedlet, även om det kan diskuteras om stora rör­ledningar även kan vara ett alternativ. Ryska och finska intressenter diskuterar en gasledning genom Sverige till Tyskland med en diameter av en meter. Även på andra områden kan man se en förändring. På 1700- talet blev de instämda till tinget, som inte deltog i den obligatoriska vargjakten. En svensk vargspårare i Värmland visar stolt upp i svensk TV ett bakben av en älgko som en flock inplanterade vargar slitet i sönder och ätit. Enligt Per Ekblom i Värmland pågår det diskussioner om vargarna i Värmland är inplanterade eller det är invandrande ryska vargar. I tysk TV  år 1998 visas i reklamsyfte om Sverige hur en björn äter på en ännu levande älg.

  Bonden har aldrig eftersträvat någon maktställning i samhället. Han är demokrat av födsel, arv och hävdad vana, och bonden är i det av samma skäl och inte genom tillämpad övertygelse. Hans eviga strävan har gått ut på att få leva i fred och arbeta för det dagliga brödet och de efterkom­mandes trygghet.

  Skandinaviens historia fram till 1800- talets senare del är bondens hi­storia. Det folk som träder oss till mötes i denna historia, ur domstols­böcker, stämmoprotokoll, riksdagshandlingar och tusen och en andra urkunder är ett starkt och gott folk. Känner vi stolthet över detta folk och dess historia, bör denna känsla vara att finna inte endast inom jordbruksklassen, ty i stort sett härstammar nutidens skåningar av skilda stånd och yrken från dessa bönder. Det är ett folk, som äger rättskänsla mer än lagkunskap, levnadsvett mer än bokvett, små behov men utpräglad vilja att stå på egna ben och att vara sin egen lyckas smed. Med alla brister är det ett folk, som äger en märklig motståndskraft att bära hårda öden, en psykisk styrka, vittnar om kultur.

  I Hultseröd 2000 upplever man att det är sista generationen innehavare av släktgård. Nils Larsson har sålt utanför släkten liksom Inger Dahlberg, född  Andersson. Erik Weibull, Sigvard Rosberg och syskonen Brita och Erik Anderberg förefaller bli de sista i släkten som driver aktivt jordbruk

Jordbruksminister Margareta Vinberg har tillsammans med övriga jordbruksministrar inom EU kommit överens om nya jordbrukspriser, innebärande att priset för nötkött och mjölk skall sänkas med 20 % de närmaste åren. Detta förefaller vara dödsstöten för svenskt jordbruk. Resultat blir att bönderna, särskilt spannmålsbönderna skall få ökade subventioner. Sverige skall betala ytterligare 3 miljarder till EU och beräknas få 2 miljarder tillbaka till Sverige i form av EU- stöd. Man kan i dag 2000 få en massa EU- stöd, och böndernas blankett ifyllande är stort. Bönderna vill inte söka stöd hos EU. De vill producera livsmedel i stället.

 Kulturmiljöstöd kan man få för stengärdsgårdar, diken, hamlade träd, alléer med minst tre träd och husgrunder, högar av plocksten och åkerholmar.

Ersättning kan erhållas för biologiskt mångfald i betesmarker.

Arealstöd utgår för spannmålsodling.

Den störste grisproducenten i f. d. Kristianstads län Vanhage och den störste köttdjursproducenten Johansson i Örkelljunga har 1999 begärt sig i konkurs.

Upp

Järnet kommer till Norden.

Mellan 1400 och 1300 före Kristus har hettiterna, ett indoeuropeiskt folk, som levde på åkerbruk och boskapsskötsel, lyckats framställa järn. Något tidigare hade detta märkliga folk tämjt vidhästen, uppfunnit hjulet och konstruerat en tvåhjulings stridsvagn, förspänd med två hästar. Med denna utrustning var de oövervinnerliga vid sin anstormning mot det gamla Egyptiska väldet.

  Från Mindre Asien fick kännedomen om järnet en snabb spridning. På 1100- talet var det känt i Grekland, på 1000- talet i Italien. Här i norden har man redan under yngre bronsåldern, eller omkring 700 år före Kristus, enstaka fynd, nålar och knivblad av järn, som sålunda importerats. Men sedan man upptäckt sjöarnas och myrarnas rikedom på järnockra, bröt en ny tid in i landet, som med rätta betecknas som järnåldern. Smälttekniken i grunda, lerklädda hålor i marken kände man redan till från bronsgjutningen.

  Järnets ankomst till Norden motverkade i viss mån de vargatider, som inträdde i Europa vid bronsålderns slut. Under hela bronsåldern hade ett jämt och milt klimat gett rikt bete på utmarkerna året om och rika skördar på åkrarna. Efter en stark regnperiod från 500 år före Kristus inträdde ett hårt och kyligt klimat. Husdjuren kunde inte längre livnära sig på själva betet året runt. Man måste bygga stallar för dem och man måste insamla vinterfoder. Säden kunde inte längre tröskas ute i det fria, som man ju ännu i vår tid gör i Medelhavsländerna, utan den måste torkas och förvaras i särskilda lador och tröskas i särskilda tröskhus.

  I denna nya och kärva situation för den nordiske bonden från 500 år före Kristus kom nya redskap till god hjälp i nödsituationen. Årdret, spaden och hackan kunde förses med skoningar av järn, yxor av järn kunde användas för bearbetning av trä till redskap och hus, som behövdes för bondens gård. Skäror av järn gjorde det lättare att bärga säden, hösta ängen och skaffa löv som hjälpfoder åt djuren. Tämligen snart, dock först efter vår tideräknings början, har man också använt en skär med långt skaft eller lie för grästäkten. Tröskkäppen och tröskmorteln ersattes av slagan, som var bättre lämpad för att tröska sädeskornen av axen.

  Med förbättrade jordbruksredskap kunde också de styvare lerjordarna så småning om odlas till åker. Odlingarna var oregelbundna fyrkanter, be­gränsade av odlingsrösens strängar, som fick utgöra grunden i inhäg­naderna kring åkrarna. Jorden brukades med årder, som kördes i båda riktningarna liksom långt in på 1800- talet i bygder där plogen med vändskiva var okänd.

  För oss 2000 är järnet en naturlig del i tillvaron. Den möter oss i skeden till ägget på morgonen, det rostfria diskbänksbeslaget på diskbänken är bländande. Spik, självgängande skruvar, beslag, knivar och allehanda maskiner.

Upp

Järnet i jordbrukets tjänst.

Rutger Maclean 1742-1816 på Svaneholm i Skurups socken införde enskifte genom att lantmäteriet fick i uppdrag att genomföra åtgärden i maj 1783 och avslutade sitt arbete 1785.

  Han konstruerade en plog som sägs vara en sammansättning av den skånska och den engelska med vändskiva av gjutjärn och så lätt att den kunde dras av ett par oxar. Vidare skaffade han harvar med järnpinnar, slätharvar för att rensa jorden och nedmylla utsädet med. Vält av järn för att sönderdela jordkokor och jämna jorden med.

  Den store reformatorn för införande av bättre jordbruksredskap blev Carl Georg Stjärnsvärd 1767-1825 på Engeltofta, som 1803 inskeppade en hel skeppslast från Skottland med utrustning. Företaget hade Alexander Hall som uppsyningsman, dessutom smeder, mekaniker och plogdrängar. Han hade prototyper och hel uppsättning av verktyg för tillverkning. Stjärnsvärd lät omedelbart bygga en ny redskapsfabrik och efter elva år redovisade han följande tillverkning: 17 tröskor, 140 sädesharpor,55 hackelsemaskiner, 746 plogar, 379 harvar, 8 trumlor, 48 såmaskiner och 9 potatiskvarnar. Verksamheten kunde fortgå ytterligare 5 år men Stjärnsvärd måste då på grund av ekonomiska svårigheter lämna Engeltofta och sitt stora pionjärarbete. Gården såldes 1819 till Karl XIV Johan.

  Den första traktorn tillverkades i Sverige av Munktells i Eskilstuna år 1913. Det var en bjässe på åtta ton och drygt 2 meter höga bakhjul, givetvis av järn.

  Under kriget 1940-45 försågs traktorerna med gengasaggregat.

Traktorn blir mera vanlig på 1950- talet när engelsktillverkade Fergusen traktorerna kom med hydraulisk redskapsupphängning. Den lilla ”grålle” tillverkades med motor för motorfotogen, bensin och diesel.

På 1900- talet har tillverkning av åkerbruksredskap skett i Ystad, Ystad- Yrsa gödningsspridare bl. a, Lillaharrie redskapsfabrik med harvar m m, Hallaverken i Linderöd mest känd för Hallahackan.

Nu 2000 är tillverkningen av jordbruksredskap i Sverige mycket begränsad.

Upp

Lien 2000 år i jordbrukets tjänst.

Det framgår av ovanstående att lien kom till användning i jordbrukets tjänst redan vid vår tideräknings början. Det har funnits handsmidda och maskinsmidda liar. Det har funnits skånsk tillverkning av liar. En bra lie tillverkades i Simontorp väster om Osby. Liarnas utseende har ändrats i tiden och det finns olika syn på hur en lie skall vara. Klangprovar man lien innan man köper den har man ett bevis på att det är bra stål i lien. (Man tar ett järnföremål och slår på lien, som man håller i den andra handen och lyssnar på klangen). Lien har utvecklats av skäran och brukar vara helt tunn, 80-100 centimeter (numera finns även kortare liar 40-60 centimeter, sådana liar hade förr ungdomar och äldre farbröder) lång och 4-6 centimeter bred.. Själva bladet är i regel något skålformat och ”ryg­gen” veckad för att erhålla stadga. En god huggare kunde vid gynnsamma betingelser hugga ett tunnland gräs eller säd per dag.

  En handsmidd lie hade ofta en kärna av stål med låg kolhalt omgiven av mjukare stål med högre kolhalt. Ibland låg stålkärnan på undersidan av lien. De nya maskinsmidda liarna har lika stål i hela materialet. Vid slipning är det viktigt att man har eggen där det bästa stålet finns. En numera vanlig slipning är med 7 mm fas på ovansidan och 5 mm fas på undersidan. Finns stålet i undersidan gör man en ensidig slipning och justerar endast undersidan med en lätt slipning.

  Den vasslipade delen av lien kallas för eggen, spetsen spets och brommen är den del man sätter fast lien på orvet ( skaftet) med och den veckade delen benämns ryggen. Låret kallas delen mellan spetsen och brommen. På orvet finns handtag som kallas för knaggar. För fastsättning av lien på orvet användes en liering ( en gjuten järnbit med insexskruv i och bandjärn runt orvet). I äldre tider använde man ett dubbelt halvslag med rottingtilling. Förr användes även ålskinn för att applicera lien vid orvet.

  Liebladets inställning är viktig för att arbetsresultatet skall bli bra. Vid arbetet med lien skall själva liebladet föras, så att gräs och örter skärs av med ett fint snitt några centimeter från marken.( vid fel inställning kan gräset bli hugget flera gånger och den avhuggna stubben blir kvar på avverkningsplatsen ) Eggen måste hela tiden skyddas. Det är känne­tecknande för en god slåtterkarl / kvinna att bevara lien vass länge. Inställningen av lien syftar till att skydda eggen från skador.

  Jordläggningen är viktig och utgå ifrån en normal fattning av orvet och låt lien vila mot ett plant underlag. Vinkeln mot det fasta underlaget skall vara sådant, att avståndet mellan underlaget och eggen är c:a 10 mm. Spetsen skall vara ytterligare 3 centimeter från det plana underlaget. Ryggen kommer då att fungera såsom en med, så att inte eggen skär ner i jorden och spetsen skär inte ner i marken. Vid behov av justering tas liebladet av och sätts i ett skruvstycke och böjas vid brosmen till önskat läge med en rörtång. Spetsen kan böjas genom att pannan sätts mot lielåret och spetsen böjes  med höger hand.

  Vid höstningen skall liens egg träffa grässtråna på ett skärande sätt, det vill säga med en vinkel mellan egglinjen och dess rörelseriktning. Vi kallar det för den ”skärande vinkeln”. För denna inställning måste lie­bladet kunna vinklas i för hållande till orvet. Man lossar på insexsskruven på lieringen. Man sätter orvet i marken och liens spets skall vara lika högt från marken som den skärande delen av lien vid brommen. Spänn fast lien med lieringens insexsskruv. Nu kan man säga att liens grundinställning är rätt. Det finns alltid människor som har egen uppfattning om inställningar och det kan vara lämpligt att pröva olika inställningar vid olika typer av slåtter. Det är ofta så att när man hugget ett tag kan det vara skäl att kontrollera inställningen, särskilt är det spetsen som brukar ha en förmåga att öka avståndet.

  Liarna användes förr först till att hugga säd med och ibland försågs orven med en extra samlande korg nedtill för att bättre samla säden. När man högg runt styckena, kunde man sätta 10 centimeter högre stubb in mot fältet och på så sätt kunde man få det lättare för den som skulle ta upp och binda kärvarna. En bra slåtterkarl var säkert mån om sin räfserska. Det var naturligtvis bra att själv ha snickrat sitt orv och ofta fick räfserskan en handgjord räfsa med blommor målade för hand på. Någon gång kunde detta vara en invit för ett framtida samarbete.

  När liarna var slitna användes de till gräshöstnad. Denna typ av höstnad var mycket viktig under tiden 500 år före Kristus fram till 1950- talet. Man höstade självväxande gräsområden och tillverkade vinterfoder åt djuren. Där det var buskar och stenar försökte man lägga ut gräset på breor (något lämpligt område för torkning av gräs och så stort att man kunde få en stack hö torkat på platsen) för torkning och där man lätt kunde stacka det vid regn. I vissa fall då man stackat för tidigt fick man lägga ut höet på breorna igen när solen tittade fram.

  När liarna bröts gjorde man betknivar och risnafsar av dem. Man högg med huggmejsel bort en bit av bladet, så den veckade delen var kvar av lien. Sedan tar man en  lagom grov lindgren, som man sågar ett handtag av och borrar hål i. Sedan är det bara till att slå den renhuggna veckade delen in i handtaget och så har en betkniv. En risnafs tillverkade man av lien invid brommen på så sätt att man satte fast brommen på ett lagom långt handtag med ståltråd eller rottingtilling. Den hade man i höger hand och plockade  risen med vänster hand. Man satte ner risnafsen vid riset man skulle ta bort och med vänster hand böjde man riset så att det inte skulle glida undan då man drog i risnafsen.

  Skärpning och slipning av lie.

Gotländsk sandsten är det bästa materialet i en slipsten för liar. För slipning bör det vara en relativt mjuk sten, men brynen ger bäst resultat om stenen är lite hårdare. I Bursvik på sydvästra Gotland har i varje fall funnits en slipstensfabrik där man kunnat köpa stenar av olika storlek och med olika stora hål för slipstensaxeln. Det är lätt att med en grov rasp att göra hålet större. Numera kläms stenen fast med två grova muttrar på slipstensaxeln som dras av en kuggväxelmotor på 300- 800 Watts effekt. Numera gjuts stenarna av krossad sandsten och cement, eller skärs den ut  ur sandstensblock med diamant. Förr höggs stenarna ut ur sandstensblock med mejsel. De mejslades runda och man fick centrera dem i det fyrkantiga mittenhålet med träkilar mot en fyrkant smidd del av slipstensaxel. Naturligtvis var det en handvev att dra. Det är många som minns barndomens ”långa” timmar med att dra slipstenen vid slipning av liar och knivar till slåttermaskiner och bindare samt yxor och knivar.

  Slipstenens diameter bör vara 0,6-1,0 meter i diameter när den är ny. För en 0,7 meters sten bör inte rotationshastigheten överskrida 70 varv per minut. Vattnet från vattenbehållaren skall fukta stenen, men om rortationshastigheten är för hög påverkar centrifugalkraften vattnet så att det stänker runt omkring. Det finns i järnaffärer och hos Lantmännen  elektriska slipstenar med en liten smärgelskiva på sidan.

  För att man skall kunna få ett bra resultat av slipningen måste slipställningen stå stadigt och stenen vara väl centrerad på sin axel. Om stenen inte är helt rund kan man svarva den rätt med hjälp av ett stål eller med hjälp av en vinkelslipmaskin med skiva avsedd för sten. Under arbete skall man ha vatten i en behållare under stenen för kylning av slipföremålet och så att det inte dammar.

  Efter slipningen tömmas vattnet ut, för annars blir stenen oval. Anledningen till detta är att den del av stenen som står i vatten blir mjukare och slits ner fortare och man kan få en oval sten.

En ny lie nu 2000 är i regel slipad men en viss justering måste man ändå göra och framför allt är det ofta man måste ta lite med smärgelskiva vid brommen så att lien skär ända in till brommen. Förr i tiden kunde man behöva timmar för att få en lie ordentligt grundslipad. - Stackars barn och fruar som fick dra slipstenen. Man strävar efter att få fram en skålformad slipyta på både över och undersidan av lien. Skålformen erhålls av slipstenens kurvering, det vill säga böjda yta. Eggen blir därvid tunt utdragen. Detta är finessen vid skålslipningen. Vid en bred anläggningsyta för fasen på lien mot stenen kan man få en tunn fin egg. Man får därvid väga fördelen med en mycket tunn utdragen egg, som kan hållas vass länge, mot en lite trubbigare eggvinkel, som är tålig för stenhugg och kvistar. För huggning på äng är en tunn, vass egg att föredra. Som riktvärde för bredden på fasen kan man ange 7 mm på ovansidan och 5 mm på undersidan. Det är naturligtvis beroende av var stålet ligger i lien eller om det är en ”modern” lie med stål i hela bladet.

  Om slipresultatet med lien skall bli så bra som möjligt krävs ett stadigt grepp om lien och att slipvinkeln på alla delar av lien är lika. Stenen skall rotera så att dess övre yta rör sig från den som slipar. Eggen hålls mot rörelseriktningen. Om man trycker lien hårt mot stenen, blir slipeffekten bättre och det är lättare att hålla stadigt.

  För att bedöma om anläggningen är rätt har man nytta av att se på hur slipvattnet beter sig. När eggen ligger an mot stenen, skärs vattnet av från stenens yta och fortsätter över lien i jämn ström. När eggen inte ligger an, sprutar vattnet upp från ytan. Detta är ofta nödvändig slipning för att få en bredare fas. Ett mjukt, fint slipljud hörs, när hela stålytan ligger ann mot stenen, och ett skrapande ljud hörs, när antingen eggen eller den bakre kanten lien ligger an. Man slipar först liens översida och sedan undersidan. Det är viktigt för skålformen att lieeggen hålles vinkelrätt mot stenens plana yta. Om den vinklas in mer parallellt med dessa ytor, får man en mera plan yta.

  Man kan antingen utnyttja hela stenens bredd eller endast ena kanten. I det senare fallet får man fortare fram en skålyta, som man bara förlänger i sidled, men på andra sidan blir slipytan smalare och grövre i strukturen, eftersom trycket per ytenhet blir större på en liten yta vid samma tryck. I praktiken så räcker inte knivbladen på slåttermaskinsknivar in på mitten av stenen och följaktligen så slipas lien på mitten av stenen för att optimalt utnyttja stenen och bibehålla en bra slipsten.

  Under arbetets gång bedömer man regelbundet slipytan. Efter hand flyttas lien i sidled, så att hela eggen blir slipad. Närmast brommen finns det på nya liar ofta en trubbig bit, men det kan vara bra att med smärgel få egg ända in till brommen. Denna inre del kan då användas till att skära av busksly, som man stöter på under arbetets gång.

  Vid slipning av en lie får man ofta en bred råegg, som viker sig vid lätt beröring. Den avlägsnas genom att man först drar en träbit på sned över eggen så att råeggen viker sig åt sidan, och sedan låter lieeggen skära i en träbit så att råeggen dras av. Mindre råegg tar man bort med hjälp av strykspånen. Ibland kan det på nya liar vara så att eggen smulas vid användningen. Det brukar bli mycket bra liar att behålla sin vasshet efter några få slipningar.

  Strykspånen ( vispestickan eller spånen) är en 5 mm tjock, 30 mm bred och 400-500 mm lång med ett svarvat handtag i ena änden. Vanligtvis tillverkas det av ett hårt trädslag till exempel bok. Efter en stunds huggning mattas eggen och måste bättras på med hjälp av strykspånen. Man sätter orvet mot marken och håller med vänster hand i överkant av orvet och vänder lien från sig. Man fattar strykspånen i höger hand och drar utmed liens faser ömsom vänster som höger sida, oftast avslutar man med ett par extra strykningar utmed spetsen. Då håller man med vänster hand fram på lieryggen. Det är viktigt att man inte tvärar eggen utan håller samma vinkel som är slipad. När man för tillbaka strykspånen är det viktigt att man ej får märken i strykspånen efter darr på handen. Strykspånen skall följa liens fasvinkel ut och vända en liten bit ut och vara i rörelse in när den träffar lien. Det är lämpligt att en nybörjare ger sig tid och gör det i ultrarapid i början.

  Det finns många sätt att förbättra eggen på lien. Man kan använda en sliten fil, eller ännu bättre slaktarnas räfflade rundstål. Det tillverkas strykspån med pågjutet sandmaterien, dessa bör inte användas om inte sandkornen är mycket, mycket små.

Fantasin om att ha olika sorters beläggningar är stor, men många goda karlar använder endast bokstickan. Jag vet att mina fastrar använde krossad röd sandsten från Öland och smör för att applicera sandkornen på strykspånen. Man hade krossad sand, kniv för att pålägga smör och insexsnyckel i en liten låda av trä med skjutlock. Man kunde även använda trätjära, flott eller någon sorts kletigt fett för appliceringen av sandkornen på strykspånen.

  Vid starkare stukning av eggen, som till exempel efter stenhugg, kan man använda en vädjesten. De tillverkades förmodligen av samma tillverkare som tillverkade slipstenar och var nya 30 cm lång, 12 cm bred och 7-8 cm tjock på mitten och koniska mot ändarna. Man hade vädjestenen i en spann ( hink) med vatten och tog upp den och lade sig på knä vid sidan om huggredskapet. Det är viktigt att vädjestenen förs i cirkelrörelser längs med eggen. Där vädjestenen kommer in på ett nytt område skall vädjestenens rörelse vara från eggen, så att det skadade partiet rätas ut i stället för att slipas av. Vid bearbetning av eggverktyg är det av vikt att räta ut eggen och inte slipa av den. Därför är det naturligt för den som har en bra lie att endast använda en osandad hård strykspån, som han eventuellt oljar in med någon olja. I stället för vädjesten kan man använda en oljad brynsten.

  I andra delar av Sverige användes en långsträckt brynsten som kallas för sänna. Brynetavlan har, där den använts, haft så stor betydelse att den nästan helt ersatt slipning, som bara användes för den första slipningen av den nya lien. Det finns de som påstår att man endast på bryntavlan kan få en lie riktigt vass.

  Brynetavlan består av en liten träbänk på fyra ben med ett fast monterat bryne. Stenen fuktas med vatten från en bytta, som ställs på bänken bortom stenen. Det förekommer även att man hänger upp en burk över stenen och låter vatten droppa ner på stenen genom ett litet hål i botten på burken. Man drar lien fram och tillbaka över brynet med händerna.

Ett annat sätt att vässa lien med är att knacka ut eggen med en kulhammare, denna metod användes bland annat i Norra Tyskland.

Vägdelning.

Den 10 oktober 1815 uppmättes vägen från Billinge by till Hultseröds bro. Den bro som går över Rönneå där Billinge och Hultseröds gränser går samman .

Förut, efter den 31 december 1810 hade meddelats ett utslag i härads­rätten i ett mål mellan Billinge och Hultseröds åboar vari de förra ådömdes att hålla vägen mellan Billinge och Hultseröd i farbart skick, samt lägga en bro eller trumma över en s k  rindel där det under vissa tider av året var ofarbart på grund av för stort vattenflöde.

Upp

Skola

På 1800- talet hölls det skola i 4 månader om året i Norra Hultseröd och Bögerup. Lärare i Norra Hultseröd var husman Nils Jönsson och i Bögerup en ryttare som hette Lindquist. Dessa fick i lön 2 tunnor råg, 2 tunnor korn och 4 famnar ved, men de skulle själva hålla sig med husrum. På de äldre gårdarna förr var det vanligt med en stor sal, som man kallade för skolan. Sannolikt hade undervisningen flyttat mellan de olika gårdarna och de har fått bestå skolsal.

  På 1860 - talet hyrde skogsroten skollokaler på olika platser. I skogsroten växlades undervisningen mellan Hultseröd och Bögerup å ena sidan och Billinge skog å andra sidan.

Vid skolan skulle en lärarinna tjänstgöra med en lön av 125 kronor per år dock utan fri bostad. Först vikarierade Carl Lind i Södra Hultseröd i 3 månader, men då ingen sökande anmälde sig höjdes lönen till 150 kronor per år jämte naturaförmåner.

Lärare i Skogsroten, Södra Hultseröd:

Carl Lind                     1860

Elna Göransson            1872

Anna Persson               1874-1898

Charlotta Wiknerz        1902-1946

Då jag, Åke Rosberg, började småskolan i Billinge 1940, var Charlotta Wiknerz lärare för parallellklassen och Maria Nilsson var min lärarinna i första och andra klass. Vi gick i skolan längst upp mot Fagerås. Det fanns två klassrum, jag gick i det norra klassrummet och Wikners lärjungar gick i det södra klassrummet. Jag tror att lärarinnorna bodde på övervåningen, där fanns dessutom ett enklare kommunalrum. Där har jag aldrig varit.

Begravningstradition.

I Hultseröd fanns en tradition att man mejade på vägen där begravnings­följet skulle framföras. Man strödde finhackat granris och enris på vägen på c:a 5 meters längd och körbanans bredd. Först lade man en kant runt om i en fyrkant, sedan lade man ett kors och kanske ytterligare konstnärliga rundningar.

  Sedan fyllde man de bara ytorna i fyrkanten med finhackat ene. När likprocessionen passerat fick man sopa upp grenarna. Den sista gången den här traditionen tillämpades var nog när Alfred Nilsson 1863-04-02-1951-11-23 i Bögerup begrovs. Då var det mejat hos systrarna Rosberg, Ida och Nils Anderbergs, syskonen Christenssons, Hulda och Ida Anderbergs och Nanny och Nils Rosbergs.

Krigsutmärkelse till Hultseröd.

Carl Malmstedt från i Norra Hultseröd, var sergeant. I slaget vid Leipzig år 1813 erhöll han guldmedalj för tapperhet. Han sägs vara bror till Anna-Maria Lenngren född Malmstedt och dog i fattigdom den 3 oktober 1850. Hur det förhåller sig med nämnda släktskap kan ej bevisas, antagligen är det endast en saga utan verklighet.

Upp

Norra Hultseröd ursprung.

När jag arbetade hos Nils Larsson, talade han om hur han trodde att bebyggelsen kommit till i Norra Hultseröd. Det var nog någon som vandrade längst ån och som fann forsen vid Billinge mölla tilltalande. Det fanns dricksvatten och fisk. Han kunde jaga i skogarna och samla nötter från hasselbuskar. Han byggde sitt hus uppe på höjden och hade bra utsikt om det kom någon med onda avsikter. Nils Larsson påstod att han hade hittat flintföremål där. Det var ju vanligt att man slog sig ned vid en fors, där man kunde fånga färsk lax till middagen. Mellan 800- och 1700- talen har det historiskt varit kyrkor och godsägare, som ägt marken. Man kan tänka sig att Hultseröd uppkommit genom att bönder helt spontant börjat odla upp mark i den allmänna skogen. Efterhand uppstod en bygemenskap men gårdarnas placering behövde ju inte ändras vid en­skiftet. Däremot visar en karta från 1820 helt sammanblandade åkertegar.

För fångstmän på 7000 talet före Kristus och framåt var det säkert jakt och fiske som gällde. Deras enda husdjur var hunden. Fisket bedrevs med metkrok, juster och nät. Ja de lärde sig nog att tillskapa företrädare till våra tiders ålakistor sammanflätade av videgrenar. Deras jakt bedrevs med yxa, pilbåge och snaror. Man tror att de kunde fånga ren, uroxe, björn, älg, kronhjort, rådjur och bäver. Från växtriket kunde man nog få hasselnötter, vildäpplen, vildhallon, blåbär och lingon. Landhöjning gjorde att Skåne blev förbundet med kontinenten och att Öresund och Bälten torrlades. Landhöjningen efterträddes av en landsänkning som innebar att Öresund och Bälten åter öppnades och härigenom blev Östersjön en vik av havet med salt vatten. Detta medförde även en gynnsam förändring av klimatet. Inlandsklimatet med sina kalla vintrar följdes av ett atlantiskt klimat, vilket till och med var bättre än i våra dagar. I stort gestaltade sig livet på boplatserna på samma sätt som förut. Ett väsentligt framsteg måste dock framhållas. Man hade lärt sig att av lera göra skålar och urnor och genom bränning göra dessa hållfasta. Härigenom blev det möjligt att koka maten, som tidigare hade halstring varit den enda matlagningsformen.

  Äldre stenålderns skåningar var således, för sitt uppehälle helt hänvisade till vad vattendragen hade att ge av fisk och skogarna av vilt, bär och frukter. Denna fångstkultur kvarlevde i landskapets inre ett gott För fångstmän på 7000 talet före Kristus och framåt var det säkert jakt och fiske som gällde. Deras enda husdjur var hunden. Fisket bedrevs med metkrok, juster och nät. Ja de lärde sig nog att tillskapa företrädare till våra tiders ålakistor sammanflätade av videgrenar. Deras jakt bedrevs med yxa, pilbåge och snaror. Man tror att de kunde fånga ren, uroxe, björn, älg, kronhjort, rådjur och bäver. Från växtriket kunde man nog få hasselnötter, vildäpplen, vildhallon, blåbär och lingon. Landhöjning gjorde att Skåne blev förbundet med kontinenten och att Öresund och Bälten torrlades. Landhöjningen efterträddes av en landsänkning som innebar att Öresund och Bälten åter öppnades och härigenom blev Östersjön en vik av havet med salt vatten. Detta medförde även en gynnsam förändring av klimatet. Inlandsklimatet med sina kalla vintrar följdes av ett atlantiskt klimat, vilket till och med var bättre än i våra dagar. I stort gestaltade sig livet på boplatserna på samma sätt som förut. Ett väsentligt framsteg måste dock framhållas. Man hade lärt sig att av lera göra skålar och urnor och genom bränning göra dessa hållfasta. Härigenom blev det möjligt att koka maten, som tidigare hade halstring varit den enda matlagningsformen.

  Äldre stenålderns skåningar var således, för sitt uppehälle helt hänvisade till vad vattendragen hade att ge av fisk och skogarna av vilt, bär och frukter. Denna fångstkultur kvarlevde i landskapets inre ett gott stycke fram i tiden.

  Längst med Skånes kuster bosatte sig c:a 2500 år före Kristus ett nyinvandrat folk, som bedrev jordbruk och boskapsskötsel. Man anser att de kommit till norden västerifrån, från Bretagne och de brittiska öarna. Deras invandring betecknar på sitt sätt den viktigaste händelsen i vår kulturhistoria mellan den första människornas invandring och industri­alismens genombrott.

  Klimatet var under yngre stenåldern bättre än nu. Som exempel kan nämnas att vinrankan då växte ända upp till Södermanland. Vid denna tid började boken växa i Norden.

  Den tredje och sista invandringen till Norden ägde rum omkring år 2000 före Kristus. Från Östersjöns sydöstra stränder kom då, måhända via Bornholm, ett nytt folk till Skåne, det så kallade stridsyxefolket, som fått sitt namn efter de praktfulla stridsyxorna av sten, som männen för det mesta fick med sig i gravarna. Invandrarna lyckades, tack vare att de förde med sig hästen som dragare och transportdjur, snabbt underkuva såväl kustlandets bönder som inlandets fångstmän. Med tidens förmedling sammansmälte de tre folkgrupperna till den enhet, som alltsedan dess varit Skånes bebyggare. De tre rasbeståndsdelarna är orsak till de stundom ganska stora olikheter i utseende, som man kan finna skåningar emellan.

  Från 1400- talet finns 2 brev som handlar om Norra Hultseröd . Breven är funna i ” Danmarks breve fra Middelanderen” och det första brevet har nummer 5954 av år 1422 den 22 januari.

  Jag, Jens Haqensen i Othhens Ströö a. w. Er skyldig velborne Hr. Niels Suensson i Ellinge , Riddare, 30 lödige Mark för hvilka jag pantsätter honom mitt gods, som är 4 gårdar, 2 bygte och 2 öde i Hollmrudh i Billinge socken i Othens härad. I en bor Stricker Monssen , 2 shilling groth, i den andre boer Anders Thruedssen , 2 shilling groth, i den tredje bor Nils Aschassen ,2 shilling groth, i den fjärde bor Thrued Och gav en skånsk Mark. Med sådant skäl, att jag ej skall makt havha att under någon lösning på godset, utan att jag löser det själv med egna pengar till behov. Kyndelsmässodagen skall vara lösningsdag, och ingen annan dag. Herr Niels Suenssen skall hava godset fritt i sitt Värge, Vornede, och uppbära Landgille, Tjenster, tejer och vad ellest Godsset skylder till dess det avlöses honom. Sigillum meum cum Sigillum bonorum Eriki Nielssonin Lötistatha. Magni Botth advokaati placiti generalis scaniä ett. Dr. Olaui presbiteri.

Datum die  Vincencii

                                                    Brev nummer 6190.

17 maj 1425.

  Jag Niels Haqenssen i Ströö a. w. Har sålt för fullt värde till hederlige och ärlige Hr. Niels Suenssen, Riddare i Ellinge allt mitt gods, som är 3 gårdar i Wynarp och 4 gårdar i Hollmsryth i Billinge socken i samma härad. Sticker Monssen 2 skånske Mark, Anders Thruotsen , 2 shilling groth, i den tredje bor Niels Awessen och gav 18 shilling groth till Landgille, och nu är den fjärde öde, i vilken bor Thrued och gav 1 shilling Groth , hvilket mitt rätta möderne är och förbinder jag mig att skörda Hr Niels Suenssen godset.

Undertecknat av gode män

Hr. Jenis Jensen,           Pethir Nielsen,             Erik Nielssen

Kanik i Lund                av Asceratorp               av Kattesnape.

                 Datum die ascens.

                                                    Pergament med 5 segel.

  Svea Falck granskade vidare och fann vem den rika kvinna var, som bl. a. ägde de 4 Hultserödsgårdarna och fann att hon var Ingeborg Jensdotter, dotter till riddaren Jens Nilsson av ätten Galen. Hon var gift med riddaren Nils Haaek av Sibbarp i Reslöv

  Niel Suenssen förvärvade hultserödsgårdarna enligt brev nummer 6190. Hans son Claus Nielssen ärvde och var gift med konung Karl Knutssons halvsyster Katarina Bjälke.

  Tage Thott var länsman på Landskrona slott. Troligen har han ärvt Norra Hultseröd efter sin far,

  I stiftskistan i Lunds Domkapitel ligger ett pantbrev från Thage Thotts änka (Tage dog 1562) fru Else Ulvstand på Eriksholm undertecknat de 26 april 1567 på 96 gårdar i ett dokument på 3 folieark, däribland alla 5 Norra Hultserödsgårdarna: 4 gårdar och 1 feste (gård). Gård där ägaren skulle sitta på livstid, för 4 000 Joacimsdaler och 1 000 lod silver. Denna daler var ett mycket högvärdigt guldmynt slaget i Joachimstal i Böhmen, och 1 000 lod silver var så mycket att man inte kan värdesätta det i kronor. Förstå Tage Thotts förmögenhet, som ägare av Näs (Trollenäs) och Eriksholm ( Trolleholm).

  1624 var Norra Hultseröd fortfarande en by på 5 gårdar.

1651 uppträder 4 Norra Hultserödsgårdar som ” Welborne Tage Thottis Hjemmene ”. Han ägde både Näs och Eriksholm.

  1661 låg alla 5 gårdarna under Näs, som sonen Otto Tagesson Thott ägde.

  Kronans jordebok från 1662 upptar 4 ½ hemman och ett gatuhus i Norra Hultseröd .Innehavare av gårdarna var: Powel Powelsen, Olof Nielssson, Jöns Persson och Tröelle Pederssen. Niels Skräddare bebodde gatuhuset och Niels Jönsson det halva hemmanet.

Jordboken 1671 visar samma antal gårdar.

  Den 19 april 1682 bortbytte Fru Hille Rosenkranz, änka efter danske storamiralen Niels Trolle på Gaunö på Skälland, detta sitt gods, och fick i vederlag Nääs och även i detta bytesbrev förekommer 4 ½ gård i Norra Hultseröd + festa.

  Dåvarande innehavare:

Trölls Andersen som skattar: smör, 1 fodernöt, 2 skäppor råg, 5 gästeri­pengar

Aage Nielsen som skattar: ¼ smör, 1 fodernöt, , 2 skäppor råg, 5 mark

Jens Pederssen som skattar: 2 chilling grot, 1 fodernöt, 2 skäpppor råg, 5 mark gästeri.

Poul Poulsen som skattar: 9 shilling dagsverkpenningar, 1 fodernöt, 2 skäppor råg. 5 mark gästeri.

Peder Martensen av en festa: 9 shilling landgille, 1 ½ mark gästeri., sk

og till 300 svins ollon, 2 lass ved,

½ hemman innehades av Trude Jenssen som skattar: 3 pund smör, 3 mark pengar, 1 fodernöt, 5 mark gästeri, 1 svin när ollon är.

1684 tillsattes en reduktion, med uppgift att allt pantgods och av kungen skänkt gods i Skåne skulle indras till kronan. Reduktionen var färdig 1689.Det visade sig att bl. a. Norra Hultseröds Näsgårdar var pantgods, fast ” Skånekungen ” Tage Ottesen Thott hade försäkrat sin vän den av Karl XI:s domstol under kriget 1687 på Malmö torg avrättade riddaren friherre Jörgen Krabbe till Krageholm, att allt hans gods var köpt eller tillhandlat gods.

  Därmed blev de 5 Näs Hultserödsgårdarna utlagda till kronan för sjätte- penningen. ”vill han det arf utur riket föra, gifver då sjättepenningen deras till konungen ” De kunde friköpas efter Karl XII:s död, då krigskassan var bottenskrapad, om det betalades på en gång 6 gånger kronoskatten.

Alla Norra Hultserödsgårdarna friköptes under 1700-talet och belades med rusthåll: 2 eller 3 gårdar skulle tillsammans utrusta en ryttare med häst och utstyrsel. Norra Hultseröd hade soldattorp.

  På en karta från 1820 är åkerlapparna många för Norra Hultseröds bönder. I Sverige infördes förordningen storskifte 1757 och 1803-1807 tillkom förordningen om enskifte. För Norra Hultseröds del genomfördes skiftet till år 1835.1. fick mad, fälad och åkerjord med lite skog.2 fick något liknande. 3 fick sin mark samlad. 4 (kyrkans gård) fick skog och åker samlade och en mad. 5 fick åker och lite skog samlade och fäladen och maden längst ut mot Hallaröds gräns. Om man jämför en karta från 1820 och nuvarande karta överensstämmer gårdarnas huslägen mycket bra. På kartan mellan 1812 och 1820 finns två förändringar: Gård nummer 1 har flyttats närmare gård 2, och gård 4 har flyttats närmare gatuhus 6.

  Att nybyggnader ej behövdes, beroende på att gårdarna var bra utpla­cerade, och fördelarna av att ha jorden samlad, måste innebära att bönderna kunde höja sin standard. Historiskt sett 4-dubblades jordbruks­arealen under 1800- talet. Man räknar med att gräsmarksjordbruket förekom mellan 400 före Kristus till 1900 efter Kristus Man kunde ha 6 gånger så mycket slåtteräng som  åker. På så sätt kunde man göda åkern med mycket naturligt gödsel. Konstgödsel (påsamög) kom med 1900- talet, men blev kanske mest vanlig efter andra världskrigets slut 1945. Därmed minskade även betydelsen av gräsmarksjordbruket.

  Ett bestående minne av välståndet i Norra Hultseröd är gråstenslängorna på 1:2, 2:1 och 3:1, vilka sannolikt är uppförda vid mitten av 1800- talet. Gårdarna 1:2 och 3:1 har under 1900-talet kompletterats med träöver­byggnader på gråstensmurarna. Man har rivit ner tak och takstolar och satt en liten träöverbyggnad på stenmurarna och satt ny takstol på med eternittak. Högällarna har försetts med hiss. Gården Norra Hultseröd 5:2 har försetts med hiss både för hölass och sädeslass.

  Genom reduktionen försvann hoveriplikten till godset och det blev självägande bönder. De stora stengärdsgårdarna är fortfarande bevis på böndernas odlarmödor. Stengärdsgårdarna på båda sidor om tillfartsvägen till Norra Hultseröd borttogs 1959 och lades som fyllning till den nybyggda bron över Rönneå. Bron byggdes 1958 och tillfarterna 1959.

Upp

Skifte enligt lagen om laga skifte.

Avskrift av en avskrift med stavningsmodernisering.

År 1834 den 5:e november inställde sig undertecknad Commissionär Lantmästare i Norra Hultseröds by av Billinge socken Onsjö härad och Malmöhus län, för att fullfölja av Konungens Höga befalningshavares förordnande av den 23 sistlidna oktober verkställa laga skifte; varvid uppå därom skedd kallelse och kungörelse sig infinna: Såsom gode män, nämndemannen Nils Jeppsson från Allarp och hemmansägaren Måns Persson från Kolema.

  Delägarna är alla närvarande nämligen: N:r 1 ¼ mantal skatterust­hållaren Lars Andersson, N:r 1 1/8 dito Andreas Kjerstensson, N:r 1 1/16 dito Nils Reinholt, N:r1 16/1 amög)] dito Simon Andersson, 2 ½ dito Nils Nilsson, N:r 3 3/8 dito Ola Andersson, N:r 4 Corprals boställe, brukas av förenämnde Andreas Kjerstensson på N:r 1 under 30 års arrende, N:r 5 5/16 skatterusthållare Anders Rasmusson, N:r 5 5/32 Daniel Jacobsson, N:r 5 %/32 Jöns Neilsson N:r 6 Augumentshus varav hälften ägs av förut nämnde Anders Rasmusson på N:r 5 och andra hälften av änkan Else Persdotter vilken senare ej var tillstädes.

§ 1

Förordnandet upplästes så lydande:

Till konungens höga befallningshavare i Malmö. Om förordnande för herr Commissions lantmätaren Svensson, att verkställa laga skifte i Norra Hultseröd anhålls ödmjukast.

Norra Hultseröd den 11 oktober 1834

Anders AAS Andersson                            Andreas Kjerstensson

Ägare av N:r1 1/8 mantal                           N:r 4 3/8 mantal

Resob

Remitteras till herr Commissions lantmätare Svensson, som förordnas att såvida något laga hinder därför icke möter ifrågavarande förrättning i alla vederbörandes närvaro med första företaga och behörigen avsluta

Malmö Landskansli den 23 oktober 1834.

Efter nådigaste förordnande

J.  Posse/ C. G Bråkenhjelm

varefter deltagarna tillfrågades om de emot undertecknad skiftesman eller mot biträdande gode män hade något laga jäv att anföra, vartill svarades nej. Gode männen tillkännagiva på därom gjord frågan, att de har avlagt den i kunglig skrift stadgan för gode män föreskrivna Eden.

§ 2

Rågångarna är alla ostridige.

Karta över ägorna företeddes upprättad år 1820 av Joh: Nyberg med tillhörande beskrivning. Denna karta undersöktes och befanns riktig undantagande att skillnaden mellan en del av kärren på utmarkerna inte är på kartan utmärkta. Sedan detta av undertecknad skiftesman blivit rättat och de sedermera gjorda uppodlingar på kartan utmärkts, antogs den till grund för delningen. Ägotaxeringen påbörjades och fortsätter till den 10:e då vidare överläggning om skiftet företags.

§ 3

År 1834 den 10:e november var åter de i protokollet för den 5:e dennes antecknade Norra Hultseröds delägare, samt förut biträdande gode männen tillstädes för att ytterligare överlägga om skiftes beredningen till detta byalag varvid jämväl såsom kronoombud sig infann kronoläns­mannen herr Centervall enligt order av den 24 sistlidne oktober.

Såsom regementsombud herr korpralen Rönström, enligt order av den 30:e sistlidne oktober.

  Av angränsande är närvarande herr Weibull, ägare av Södra Hultseröd.

För N:r 6 halva delen tillhörande änkan Elsa Persdotter, och Lindquists barn är tillstädes förmyndarna Åke Nilsson i Bögerup och Nils Jönsson här i byn.

  Protokollet för den 5 dennes upplästes och därefter föredrogs till överläggning frågan om delningsgrund  den å utmarken. Därvid blev å ömse sidor erkänt och medgivit att var och en bibehåller de av utmarken gjorda intägter sådana de varit år 1820, då kartan upprättades. Ett jordboksutdrag företeddes som utvisar att hemmantal. Som detta utdrag till riktigheten inte är bestyrkt, och Ola Andersson på N:r 3 erbjöd sig att inom två månader härefter förskaffa behörigt utdrag av 1611 års hemmantal, så blev frågan om hemmantalens storlek uppskjuten till framdeles utsatta sammanträde.

  N:r 6 åboar yrkade att få del i utmarken i förhållande till deras inägor mot övriga skiftesdeltagare. Detta bestreds av regementsombudet, vilken påstod att enär N:r 6 var augment till 3:an och 5:an här i byn, så borde dessa hemman vilka har förmån av augmentet tillsläppa utmark åt N:r 6 om detta nummer ens skall ha någon, vilket också bestred på den grund, att det icke egentligen har några inägor, emedan allt sammans synes vara inkräktat av utmarken och erbjöd sig Lars Andersson på N:r 1 att bevisa det förre innehavaren av N:r 6 sökt tillstånd till inhägnad av en intagt, som det nu har upp till Södra Hultseröd rågång. En lott till skogshygge har N:r 6 haft och för sådant ändamål hittills oklanderligt begagnat, men äganderätten till jorden bestreds av övriga delägarna. Vidare anmärktes att i den gemensamma överenskommelsen om bibehållande av äganderätt till inskränkningar på utmarken bör N:r 6 icke inbegripas, helst detta nummer ansågs för oberättigat att göra sådana och vilja delägarna framdeles göra anspråk på utläggandet av en del ägor som N:r 6 av utmarken tillägnat sig.

  Vidare var ej för denna gång att anföra utan avslutades förrättningen. Sålunda var förrättat. Protokollet upplästes och justerades, betygar UT Supra.

På ämbetets vägnar

S, M, Svensson

Måns Persson Nils Jeppsson

Att detta protokoll är för oss upplästs och justerat erkännas som ovan

Carl G. Rönström, S O Centerwall, Lars Andersson, Andreas Kjerstensson, Nils Reinholt, Simon Andersson, Nils Nilsson, Ola Andersson, Anders Rasmusson, Daniel Jacobsson, Jöns Nilsson, Åke Nilsson, Nils Jönsson.

  I anledning av den i Norra Hultseröds by uppkomna stridigheten om gatuhuset N:r 6:ans rätt i utmarken har undertecknad skiftesman och gode män lämnat detta utlåtande:

  Som det är å ömse sidor obestridigt lämnat, att N:r 6 nyttjat en teg på utmarken till surskogshygge, men icke utrett är att denna teg tillhört N:r 6 med full äganderätt, så anser förrättningsmannan gatuhuset N:r 6 i detta avseende vara i samma förhållande till skifteslaget, som av Gårda by till Balby och bör alltså enligt 8 kapitlet 8:8 i Kunglig Majts Nådiga Stadgar om skiftesverket i riket den 4 maj 1827 förutnämnda gathus N:r 6 tillerkännas full äganderätt till hälften av ifrågavarande på utmarken belägna inhägnader. Surskogshygge begagnade ägodel.

  Därest någon av delägarna vägrar godkänna detta utlåtande, komma handlingarna att för tvistens bedömande underställas ägodelningsrättens prövning, och med  skiftet kommer emellertid att uppskjutas.

Norra Hultseröd 10:e november 1834.

På ämbetets vägnar

S. M. Svensson

Måns Persson                                                                  Nils Jeppsson

Detta uttalande godkändes av:

Lars Andersson, Andreas Kjerstensson, Nils Reinhult, Simon Andersson, Nils Nilsson, Ola Andersson, Daniel Jacobsson, Jöns Nilsson, Anders Rasmusson, Nils Jönsson.

Egenhändiga namnteckningar bevittnas av undertecknade gode män.

Måns Persson                                                                  Nils Jeppsson

Undertecknade samtliga delägare i Norra Hultseröds har formellt antagande av det hemmantal som 1716 års jordebok utvisar, såsom delningsgrund så när utmarken, kohagen, allmänning, Hults och Hallbergs lyckor. Enligt detta hemmantal erhåller:

  N:r 1 för ett halvt mantal ( ½), N:r 2 För ett halvt mantal (½), N:r 3 för tre åttondels mantal (3/8), N:r 4 för tre åttondels mantal (3/8), N:r 5 för fem åttondels mantal (5/8).

Sedan det blivit upplyst att N:r 6 har haft rättighet till skogsfång en viss teg av utmarken, så må samma nummer uti samma teg njuta avgärda bys rätt eller tillerkänna halva samma teg till erverderlig ägo. Detta ägobelopp avräknas på alla hemmansnumren i skifteslaget efter hemmantal, enligt förrättningsmannens utlåtande.

  Att den oinstängda delen av utmarken samt backarna i kohagen beräknas för avsöndringsjord har vi överenskommit.

Såsom delningsgrund å inägorna antaga vi urminnes hävden och för delning emellan åbor på ett och samma nummer antagas var deras hemmantal.

Norra Hultseröd den 10 november 1834.

B. O. Centerwall, Lars Andersson, Andreas Kjerstensson, Nils Renhult, Simon Andersson, Nils Nilsson, Ola Andersson, Daniel Jacobsson, Jöns Nilsson, Andreas Rasmusson, Nils Jönsson.

Egenhändiga underskrifter bevittnas av undertecknade gode män.

Måns Persson                                                                  Nils Jeppsson

§ 4

1834 den 9:e december Sammanträdde åter undertecknad skiftesman med delägarna i Norra Hultseröd för att överlägga om laga skiftes delningen, varvid förut antecknade gode män och delägare är tillstädes även åbon Lars Persson såsom fullmäktig för Anders Rasmusson.

Därvid beslutades: Att högskogen så väl som surskogen utbytes så vitt ske kan och att resten avbrukas inom tio år på högskogen, surskogen i vången på sex år, surskogen på utmarken i tio år. På odlingslägenheter skall skogen avbrukas inom ett år efter det odlingen är påbörjad.

§ 5

I odlingsvederlag betalas tio tunnor avradsgelt korn på varje fullgjort tunnland åker, varav 1/5 årligen den 21 december i fem år.

§ 6

De utflyttande äga kvarboende rätt i fyra års tid mot sexton skillingar Banco kappelandet, för tomt tager gödselstaden och vägen som begagnas.

§ 7

Så vitt ske kan tags åker för åker och äng för äng dock medgav N:r 3 att avstå och N:r 2 att mottaga två fullgoda tunnland utöver deras andel.

§ 8

I flyttningshjälp av allmänna medel föreslås en riksdaler Banco tunnlan­det för odlade eller odlingsbara inägor.

§ 9

På utmarken önskar jordägaren huruvida att skifte på övre delen och huruvida ett skifte på nedre delen eller så kallad Gatulyckan.

§ 10

Den som förlorar äng av 1, 1 1/8, 1 ¼, grads taxa erhåller i odlings­vederlag 320 lispound hö av varje fullgjort tunnland, som tags färdigt höstat på lika hög taxerad jord varav årligen en femtedel om året i fem år.

( 320 lispound hö, med en femtedel per år i fem år = 320:5 =64 X 8,5 kilogram = 544 kilogram =544 : 70= 7,77 kubikmeter= ett lass hö 3,5x1,5x1,5= 7, 875 kubikmeter. Ett lispound är c:a 8,5 kilogram. Man förutsätter att en kubikmeter lagom packat hö väger 70 kilogram per kubikmeter. En god äng kan ge c:a 25 stackar hö med 100 kilogram hö per stack. )

§ 11

Efterskrivne husmän befunnes enligt deras livstidskontrakt få behålla deras jord:

1.   Bild som betalar årligen 2½ riksdaler riksbank för 11 kappeland.

2.   Ek som betalar 3 riksdaler årligen för 19 6/10 kappeland i Hultbergs lycka och Lassarum äng i Kohagen mot 2½ riksdaler riksbank.

3.   Anders Nilsson som har en del av före nämnda bibehållas vid lika rätte.

4.   Rasmus Andersson som mot 1½ riksdaler årligen begagnar en instängd husplats vid pass 4 kappeland.

5.   Nils Svensson som mot 10 höstdagsverken begagnar vid pass knappt 2 kappeland med huset.

6.   Nils Jönsson som mot 6 riksdaler, 32 Shilling och 4 höstdagsverken nyttjar en del egendom enligt kontrakt

7.   Änkan Elna som stöd av N:r 1 1/4 Andreas Kjerstensson, Simon Andersson Nils Renhult andelar vid pass ett kappeland mot 24 Shilling riksgälds årligen

§ 12

Brytestugeplan 2 kappeland begagnas samfällt emot det att planägaren får den gödsel och skrafs där bliver.

§ 13

Rättighet att leda kreatur till vattning i torra årsmål, förbehållas dock utan förfång för de planägare som har källor i sina skiften.

Kvarnrätten till N:r 5,3,4 och 2 förbehållas mot en årlig avgift av 3 Kappor korn, som erlägges i förskott den 1 oktober vid påföljd att annars det året ej få malas.

§ 14

Torvjord förbehålls till N:r 2 mossen vid N:r 4as västra lycka. I södra intägts mossen ( 303) förbehållas N:r 1 Lars Andersson 6 kappeland, N:r1 Simon Andersson och Nils Renhult 3 kappeland, N:r 5 5/16 Daniel Jacobsson, Nils Jönsson tillsammans 7½ kappeland och ½ så mycket sätterum. Väg till itägts mossen avräknas på mossemarkägarens skifte del. Simon och Renhult förbehålla 7 kappeland i östra mad mosse 712, 68e.

§ 15

Fiskes rättigheten för alla, förbehållas oberoende av skiftes läggningen. Fiskerättigheten till N:r 6 är försåld till Lars Pålsson i Billinge, vilken som boende på andra sidan ån ej behöver någon jord på denna sidan.

§ 16

Av samfällt uttages fädrifter 20 alnar breda, dels norr om vångagärdet och dels från N:r 2 :s gård. Till västra sidan av N:r 6 gräns över N:r 4 plan och i norr till nordligaste skiftet, byvägen 10 alnar bred från N:r 2 gård mot väglänge åker och möllorna. Nordlige höstevägen 4 alnar bred och kyrkstig från N:r 3 ägor till bron 1 aln bred uttages även av skiftet.

§ 17

Vid fråga om skiftesläggningen begärde:

N:r1 1/8 Andreas Kjerstensson att utflytta upp till N:r 3 och få plan längs vägen i förening med vad åker N:r 4 kan få i vången. Äng i Magmamad upptill N:r 3.

N:r 1 1/16 Nils Renhult att kvarbo upptill Andreas Kjerstenssons plan. Äng vid Magmamad, Fälad vid Ödemad backe.

Simon Andersson att utflytta åt N:r1 södra fälads lycka och dammen i kohagen, vilket motsades av åborna på N:r 5 emedan deras utmarkslott därigenom skulle bli otillräcklig varför därför Simon då yrkade emellan Renhult och Andreas eller att kvarbo på den plan Renhult begärt. Utmark vid Ödemads backe och mad i Maglamad. Om inte Renhult och Simon icke får deras plan tillsammans begär de var för sig.

N:r 1 ¼ Lars Andersson att kvarbo å de skiften som Simon och Renhult begärde.

N:r 2 ½ Nils Nilsson att kvarbo och få åker i vången mitt för gården och i sydväst. Äng i N:r 2 och N:r 5 Smedjemaden. Utmark norr om den som N:r 1 begärt.

N:r 3 3/8 Ola Andersson att kvarbo och få dess ägor vid gården. Smedje och Magmamad, samt utmark där N:r 2 begärt.

N:r 5 5/16 Daniel Jacobsson och Jöns Nilson tillsammans: att kvarbo och åker vid gården mot söder. Äng hälften av Hyllemad och Smedjemadan. Utmark vid Hultarps rågång vid möllan.

N:R 5 5/16 Anders Rasmusson att kvarbo och åker söder om gården, äng hälften av Hyllemad och i Eskemad. Utmark både norra och södra delarna i hop eller och nordvästrast då Daniel Jacobsson och Jöns Nilsson får sina mindre och större utmarksskiften ihop varmed de senare var nöjda.

½ N:r 6 Gatuhus Anders Rasmusson att kvarbo och hälften av lyckan som underlag för övriga ½ N:r 6 jord ihop med den del till N:r 5:ans plan. Om han det till N:r 6 jord ej får avsöndras från övriga delen, så tags hellre allt vid N:r 5 näst allt vid N:r 6.

½ N:r 6 Gatehus, Änkan Else Persdotter för vilken Nils Jönsson och Åke Nilsson begära att allt sammandrages vid huset och att taga utmark för inägor upp till huset i formelig plan.

Den 13 dennes sammanträder förrättningsmanen med delägarna ånyo härstädes, Jöns Nilsson erhöll uppdrag av Daniel Jacobsson att då för honom svara.

§ 18

1834 den 13 december sammanträdde åter undertecknad skiftesman med gode män och Hultseröds delägare.

Därvid ifrågaställdes att N:r 4 skulle taga utmarken öster samt intägterna, vilka av N:r 4:ans innehavare vägrades.

Ersättning för gärdsgårdarna eftergives om N:r 4 ville mottaga intägterna.

På fråga om N:r 5  ifall det får madskifte vill ta det nordligaste, svarar Nils Jönsson ja, men Anders Rasmusson vill intet svar lämna, utan anser N:r 5 vara lidande vid att taga nordligast, så emottagas hellre norra läget än att från madskifte avstå. På fråga om N:r 5 vill lotta med N:r 4  om skyldigheten att taga intäiterna, vilka ligga lika bekvämt för bådas lägen. Svarar N:r 5 åboar att de anser N:r 4 skyldige att mottaga nämnda jord, vilken N:r 4 åboar påstå att N:r 5  bör emottaga. Lottning vägrades av numrens åboar.

§ 19

Efter noga övervägande av jordägarnas påstående, billigheten däri att varje får så väl dess andel av den bättre som den sämre marken som och att ingen blir förfördelad genom att få allt för stor del avlägset från de övriga ägorna i att ingen får mer än tre skiften; att varje för bekvämligheten skull får ett stycke utmark nära vid gården; att den som fått mycket ägor vid gården, bör ta  den övriga delen längre bort--- har skiftesman och gode män beslutat om följande, på kartan provisoriskt uträknade och på marken för jordägarna utvisad planläggning.

N:r 1 1/4 mantal Lars Andersson kvarto och erhåller dess åker efter in linje från Hagagärdet (vid N:r 24, 239 och 240) mot söder ned till N:r 4 Böketofta åker och till N:r 2 äng Kronoskallen och sedan i nordväst till gärdsgården med Liljas lycka, (N:r 242) därifrån till nordvästra hörnan av Bilts lycka (84) följande sedan hussar lyckan östra kant och därifrån till förstnämnda punkter vid gården. Utmarken tas mitt för Elkemaden och Ödemaden åt öster till därefter. Madskifte i Maglemad och Stubbamad.

N:r 1 1/8 mantal Simon Andersson och Nils Renhult tillsammans, utflyttar näst väster upptill föregående skifte ned till N:r 4 Lilla Böketofta (40) efter ån till Möllelyckan och N:r 2 kringelåker, därifrån tillgärdet vid N:r 1 & 5 inkrökning vid Måsabrötet.

Därifrån efter gärdet 30 famnar ( en famn ca 1,8 meter) längre åt väster varifrån linjen på utmarken går till det ramladrag som är öster om stora lyckan (335) därifrån till mossen (vid N:r 431) sedan till nordvästra hörnan av Bilts lycka. Utmarken norr om N:r 4 emellan driften och Hultarps rågång. Madskifte i Maglemad och Smedjemad.

N:r 1 1/8 Andreas Kjerstensson avflyttar och får väster om Råglyckan gärden från väglånge åker till Möllorna över N:r 4  Lilla Böketofta mot ån. Madskifte i N:r 5 Smedjemaden. Utmark emellan N:r 4 Lyckor och Hallamaden (331till334).

N:r 2 ½ Nils Nilsson kvarbo och erhåller näst öster om N:r 1 Lars Andersson beskrivne plan ned till Andreas Kjerstenssons plan med N:r 3 nystyckes åker ( N:r 7) därifrån till ett knä sydöst om gården och därifrån till Oron vid södra fäladslyckan (237-286) därifrån till nordvästra hörnan af mossen (335) därifrån till Bilts lycka (84) och sedan till Lars Anderssons hagagärde (245-348). Utmarken tvärs om alla ägorna emellan Långe- (208) och Ödemaden (198) samt södra Hultarps rågång (310-313). Madskifte av Hallamaden (182, 187, 189, 200, Ärke- Öde- och Långmaderna 204.

N:r 3 3/8 Ola Andersson kvarbo och erhåller dess ägor upptill förutbeskrivne Simon och Renhult del å ena sidan samt å andra sidan upp till N:r 5 Smedjemad (155) följande sedan gärdet emellan maderna och utmarken till N:r 1 Hyllemad (180), och därifrån efter Raman något öster om stora lyckan (335). Utmarksskifte emellan driften (318,326) och N:r284. Långemaden (208,212).

N:r 4 3/8 Bostället, kvarbo och erhåller In- och Uttager vid och omkring gården efter förut beskrivne N:r 2 (236,235) sedan åt nordöst, till och med Enelyckan (N:r74) och därifrån till Södra Hultarps rågång vid mossen (309) norr om östra mad (270) sedan utmed Hultarps och Hultseröds rågång till femtio famnar norr om Kohaga gärdet (308), därifrån till nordvästra hörnan av  N:r 6  Huslycka (258,294), därifrån till N:r 1 lycka (36) vid fäladsgärdet söder om brytestugan. Särskilt åkerskifte sydöst i Råglyckan (7,13,17). Madskifte i Hallamaden (178, 182).

N:r 5 3/8 mantal kvarbor och erhåller dels skifte från Hultseröds rågång, N:r 4 åker skifte 17 och N:r 2 plan 7,22 och sedan genom N:r 1 östra lycka 2,33 till över Husar lycka 79 och N:r 6 lycka 258,294, samt därifrån efter norra änden av östra husar lyckan 80 till Södra Hultseröds rågång 50 famnar norr om kohagen 308. Utmarksskifte upptill Norra Hultarps gräns 313, 314, 326, 318, 319, 325, 323 och madskifte mitt för samma 208, 4 och N:r 2:ans 215 Långmaden.

  Denna plan delas sålunda att 24 kappeland uttages vid gården till vardera halvan, varvid åborna bebo var sitt. Den övriga planen delas så att en av dem erhåller nedre och en övre lotten. Den vilken får övre lotten skall årligen biträda den nedre med 3 dagskörslor vid gödselns utkörande efter tillsägelse två dagar förut med påföljd av lega. Den som får nedre lotten skall ha nordöstra utmarksskiftet och södra lotten i madskiftet.

  Lottning om planerna företags då utstakning skett.

N:r 6 kvarbo och erhåller åker äng och utmark söder om huset emellan 4,5 och 9 samt madskifte i Långemaderna klyvning emellan båda halvorna sker så att Anders Rasmusson tager hela madskiftet och fyllnad av N:r 1 lyckan. Änkan tager den delen som är vid huset.

§ 20

Utflyttningshjälp ålägga förrättningsmännen:

N:r 3 att utgiva                                           16 riksdaler och 28 Shilling

N:r 2 att utgiva                                           22 riksdaler och 4 Shilling

N:r 1 Lars Andersson                                38 riksdaler och 32 Shilling

N:r 6                                                         2 riksdaler och 12 Shilling

Varav N:r 1 Andreas Kjerstensson erhåller två tredjedelar (2/3) samt Simon och Renhult (1/3) allt utöver vad de av Kungl. Majt. och kronans medel i flyttningshjälp erhålls.

§ 21

Skifteslotterna tillträdes nästa höst eller den 15 september.

§ 22

Höstvägar till maderna uttages på de gamla ställen till 4 alnars bredd, kreatur får inte drivas utan endast ledas på höstevägarna. Vägar och fädrifter vilka skall uttagas, må ej höstas eller kreatur tjudras.

§ 23

N:r 5 anser sig lidande därigenom att det blivit lagt nordligast i maderna och förlorat en bättre ekskog utan att få sådan skog igen, eller ens mark som är tjänlig till ekskogs växt. En syneförrättning avser N:r 5 ekskog inlämnades. Förrättningsmannen kan inte ändra deras beslut om skiftesläggning för den omnämnda skogens skull, helst N:r 5 får tillräcklig skog å dess ägor om också ej eke så av bok och annan skog. Överskottet på ekskog sedan utbyte skett är inte större än  att det på tio år kan avbrukas.

§ 24

N:r 4 utkör fyrtio lass gödsel på stora Boketofta och tio lass på den lilla Boketofta till våren. Likaledes sex lass på Spjellet och tre lass på södra Långåkerns ände.

Sålunda vara förrättat, protokollet uppläst och justerat; betygar Ut Supra

På ämbetets vägnar

S. M. Svensson

Måns Persson     Nils Jeppsson

Uppläst och justerat erkänds:

Simon Andersson, Andreas Kjerstensson, Nils Renhult, Nils Nilsson, Ola Andersson, Anders Rasmusson, Jöns Nilsson, Nils Jönsson.

§ 25

1835 den 22 september, och till och med den 10 oktober rörlades Norra Hultseröds laga skiftes lotter i deläganas och gode männens närvaro och sistnämnde var alla delägare tillstädes att skiftet förklarades avslutat samt hänvisning lämnas till besvärs anförande, varvid är närvarande: Gode män Nils Jeppsson från Allarp och Måns Persson från Kolema.

Jordägarna är även tillstädes, nämligen: N:r 1 Lars Andersson, Simon Andersson, Nils Renhult, Anders Kjerstensson, N:r 2 Nils Nilsson, N:r 5 Anders Rasmusson, som enligt nu upprättat köpebrev äger de 5/32 dels mantal i N:r 5 som tillhört Daniel Jacobsson. N:r 6 Andreas Rasmusson.

N:r 3 Ola Andersson hade under utstakningen begärt och av övriga delägare fått medgivet att för sitt norra utmarksskifte få ersättning norr intill Gatestycket, så att hela dess utmarks andel nu blir lagd i ett stycke varemot N:r 1 Andeas Kjerstenssons utmarkslott läggs närmast upptill N:r 3´s utmark vilken förändring utstakats och rörlagts.

§ 26

Anders Rasmusson inlämnade ett så lydande ödmjukt anförande till protokollet.

”Vid de förre Conferencerne har jag förbehållit mig att såsom härdighet få behålla den till mitt hemman förr hörande Eskemaden, att N:r 6 måtte bli orubbat -ännu yttrar jag samma önskningar, vilka för att få dem till protokollet förmedlade, jag nu i ödmjukhet skriftligen tager mig andraga. Om här på lämnades avseende torde de kostnader, vilka genom framdeles skeende rättegångar komma att drabba marklaget, undvikas och därjämte N:r 4 Andreas Kjerstenssons lilla äng i vången utbytas mot annan jord kring hans gård och plan, så blir figurerna för både N:r 5 och N:r 1 mera formeliga, varigenom klander i detta hänseende förebygges, då man kunde ha det hoppet att se en förrättning utan klander kvarstående.

Norra Hultseröd den 1 september 1835.

                                                                                       Anders Rasmusson

Genom Carl Justus Nerman

Och på stöd att få Eskemaden i stället för annan äng, vilket på förut i protokollet upptagna skäl icke kunde medgivas, helst billigheten fordrar att N:r 2 som inte fått någon äng i vången erhåller någon erhåller någon närbelägen höstnad, varemot N:r 5  som erhållit sin bästa äng till och med omkring gården, bör taga en del höstnad längre ifrån.

§ 27

Renhult inlämnar ett anförande vari han yrkar att få delning å en del åker och äng som enligt ett särskilt kontrakt skall tillhöra honom och vara samtaget det andra fjärdedls mantal i N:r 1. Detta på såsom angående delning å obesutten lägenhet som icke under stadgad åborätt, inneha­vare kan inte bliva föremål för förrättningsmännens åtgärd, i samman­hang med laga skifte, vadan något vidare ej tillgöres.

§ 28

Anders Rasmusson uppvisade köpebrev å 5/32 mantal i N:r 5 som han den 3 sistlidne september tillhandlat sig, och begärde få samma del utbruten varom förordnande utverkats den 26 i samma månad, vilket nu avlämnades. -Jöns Nilsson som äger motsvarande 5/32 mantal i N:r 5 och som då Daniel Jacobsson ägde den delen Anders Rasmusson köpt begärde sina ägor ihop med Daniel Jacobssons yrkar att därvid bör förbliva, Helst planen till båda delarna är så belägna att den med föga förmån kan skifta och vilket skifte Jöns Nilsson uppvisar arrende­kontrakt å Daniel Jacobssons eller numera Anders Rasmussons hem­mans del, vilket skall gälla till 1845, och sen Anders Rasmusson under nämnda tid ej får bruka hemmanet, påstår Jöns Nilsson att delning därå är honom till förfång. Anders Rasmundsson yrkade att följe av sin äganderätt, erhålla skifte i hemmansdelen, utan avseende på den andres brukningsrätt. Slutligen förklarade Jöns Nilsson att han nu inte var beredd att ingå i överläggning om delning innan Conference därom i laga tid blir pålyst, och yrkade att om delning ändå företags, borde både dess egen och den arrenderade delen som redan vid skiftet är lagd tillsammans också nu läggas intill varandra, och med kvarboende rätt för Jöns Nilsson, vilket redan vid förra skiftet så verkställas att Anders Rasmundsson erhöll alla sina ägor i ett sammanhang omkring gården.

§ 29

N:r 3 Ola Andersson medgav höstväg åt Simon och Renhult genom N:r 3 vång där Ola Andersson själv begagnar den, dock blott under augusti månad. -För denna väg givs intet vederlag.

§ 30

Jordägarna överenskom att boke- och ekeskogen som i stället för tio år skall avbrukas på femton år, under vilken tid körslor för trädvarans avhämtning får verkställas på de gamla vägarna där det bekvämligast och med minst förfång kan ske, även som körslor för gamla stängsel som ej blivit eller blir utbytta, allt med förbehåll att skada å växande gröda ej göres.

De gamla stängslen hållas vid makt till ny indelning skett.

§ 31

Rörande den i § 28 omförmälte stridigheten huru vida klyvning av N:r 5 5/16 emellan Anders Rasmusson och Nils Jönsson (bör vara Jöns Nilsson) nu skulle äga rum eller inte, beslutade förrättningsmannen att icke vidtaga någon delningsåtgärd innan det visat sig huruvida skiftet till hela hemmanet delen vinner laga kraft och gränserna för hemmanet ägodel blivit behörigen bestämda samt att samma förrättning, såsom icke handlagt i sammanhang med skiftet för hela byalaget ej heller kan i förening därmed avgöras.

§ 32

Då åboerna på N:r 5 lottat om läget för inägoplanen erhöll Jöns Nilsson den nedre och Anders Rasmusson den övre planen.

I följd av de i § 19 bestämde lägen skulle Jöns Nilsson därigenom komma att erhålla fyra skiften, eller ett mer än det högst tillåtna antal, varför förrättningsmannen med bibehållande i övrigt av de i § 19 överenskomna grunder, beslutade att Jöns Nilsson Långmad skiftet till Anders Rasmusson som har det i sammanhängande med sitt madskifte och sin utmark, vederlag för Långmad tas i Hyllemad.

Anders Rasmusson yttrade missnöje mot detta byte i anledning varav Jöns Nilsson erbjöd sig att ta Anders Rasmussons skifte, varpå Anders Rasmusson ej ville ingå.

§ 33

Sedan rörläggningen nu var fullbordad tillkännagavs  för de församlade delägarna att laga skifte förrättningen nu är avslutad, och att den som därmed i någon omständighet är missnöjd, äger att jämlikt stadgat i 18 kapitlet 13§ i Kungl. skiftes staga den 4 maj 1827 inom sextio dagar har efter ingivande sina besvär till ordföranden i Onsjö härads ägodelnings rätt, med förlust av vidare talan därå.

Avskrift av alla protokoll, föreningar, taxeringslängd, häfde förteck­ningar, och arvodes räkning avlämnas nu till Nils Nilsson på N:r 2  vilken övriga delägare utsett att förvara handlingarna och förvara dess kvitto är bilagt vid detta protokoll.

Här anmärktes att vid utstakningen har åboar på N:r 5 överenskommit att Jöns Nilsson biträder Anders Rasmusson med uppläggning av tolv famnar dubbelt stengärde vid blivande nya fädriften öster om gården, och övre lottens ägare får under sex års tid väg genom Jöns Nilssons port åt väster ut till sin plan.

N:r 2 begärde och erhöll utbyte av tio kappeland utmark för motsvarande inägor efter taxering, varigenom N:r 2 erhåller utfarts väg genom västra hörnan av N:r 4 plan.

Sålunda var förrättat, protokollet uppläst och justerat betygar, Ut Supra.

På ämbetets vägnar

S. M. Svensson

Lars Andersson                    Nils Nilsson    Ola Andersson

N:r 1                                    N:r 2.                                   N:r 3

Av övriga delägare är Nils Reinholt och Andreas Kjerstensson (förmodligen Daniel Jacobsson i stället) bortgångna och Simon Anders­son vägrar påskrift emedan dess plan ej är formelig, Nils Jönsson på N:r 6 vägrar påskrift emedan han anser att Änkans skifte är för litet, Anders Rasmusson på N:r 5 vägrar påskrift emedan han ej fått frånskifta de 5/32 mantal som han sist tillhandlat sig utav N:r 5.

Övriga åboers underskrift och att så är anfört bestyrkes.

Måns Persson                                                                  Nils Jeppsson

                                            gode män

Efter närmare betänkande underskriva

Simon Andersson                 Andreas Kjerstensson

Vidimeras

SAM. Svensson

Så finns det en omfattande tabell med ägobeskrivning, häfde förteck­ning och taxeringslängd.

Av avskriften framgår att det måste vara mycket påfrestande för alla parter i ett delningförfarande som pågått årsvis och med kvarboende i fyra år och ek och bokskog kunde utnyttjas i ytterligare femton år.

Upp

Avskrift av en avskrift.

Uppvist uti Kungliga. Mayts. och Riksens Cammar Collegio och beviljat att Extraderas Stockholm den 16 december 1762.

A. M Calandertum

B. Ålander.

Utdrag ur Skånska Werifikations Boken för år 1716 fog 5935.

Jordebok uppå efterskrevne Gårdar och Gods, som Hans Kunglig Majestät och Kronan för dess Conceterade Sjette penning uttagde och hänfallen äro Taxerade och skattelagda efter Hemmanets Ägendommar hvarför bemälde Allmoge Sjätte Pennings Bönder Anno 1692 och sedan årligen framdeles till högst bemälde Hans Kunglig Majt. och Kronan Hafva att erlägga och betala nämligen.

Norra Hultseröd

Att föregående är rätteligen utdragit det varder likmätligt höglovlige Cammar Collegie höggunstliga tillstånd under detta dats, härmed intyga af Stockholm den 16 december 1768.

                                                                 Birger Knös

                                                                 Gunnar Gorwantz

Det är endast avskrivet delen som berör Norra Hultseröd. Det är endast upptaget gårdar som betalade skatt till staten. Kyrkan hade sin förteckning, förmodligen hör Södra Hultseröd till deras förteckning.

De pengar som redovisas är 1 Riksdaler = 48 Skillingar och = 48x12 Runfinden Banco.

Stängselindelning.

Ansökan om stängselindelning hade inkommit till Länsstyrelsen från Måns Larsson och Pär Larsson undertecknad den 1862-07-02.

Länsstyrelsen beordrade 1862-07-12 Andre Lantmätaren A G Rosengrén till förrättningsman.

Till grund för förrättningen skulle karta från laga skifte från 1837 upprättad av Lantmätaren S M Svensson vara kompletterad med hemmansklyvning beträffande N:r 5.

Lantmätaren kallade till sammanträde 1863-04-10 på Måns Larssons gård i Norra Hultseröd. Kallelsen utskickades till berörde markägare och upplästes i Billinge och Hallaröds kyrka.

Delägare:

N:r 1 åboen Per Larsson 1/8 mantal (1:2), Anders Åkesson 1/8 mantal,(1:4),Nils Holmquist 1/8 mantal (1:3), samt Lars Olsson 1/6 mantal som också äger N:r 3 (3:1),N:r 2 Måns Larsson ½ mantal (2:1), N:r 4 Militie Boställe arrendatorn Anders Andersson 3/8 mantal (4:1), N:r 5 åboen Anders Svensson ( 5:2), för samma hemman ¼ mantal Lars Månssons änka Sissela Rasmusdotter och för omyndiga barn Måns Månsson, N:r 6 skatte Auguments Gatuhus svarar före nämnde Anders Svensson.

Såsom Kronoombud inställer sig Herr Kronolänsmannen E Centervall

Såsom berörd granne infinner sig Anders Rosberg från Södra Hultseröd 1 ( 1:2)

Gode män är Ola Tuesson, Billinge och Måns Persson, Bäringe.

Nytt förrättningssammanträde utlyses till 1863-04-28 klockan 9.00.

Till detta sammanträde kommer åborna Nils Sjögren och Jöns Düberg från Södra Hultarp.

Inga deltagare från Södra Hultseröd och Norra Hultarp.

Norra Hultseröds gräns mot Billinge är vid högt vattenstånd i Rönneån fullkomligt fredad för kreatur.

Skulle behov uppkomma vid låg vattenföring må stängselskyldigheten överennsskommas vid tjänlig årstid mellan Norra Hultseröd och Billinge åbor.

Sedan stängselkartan justerats förklarade alla sig nöjda.

Stängselförrättningen avslutas och sändes för fastställelse vid Onsjö Härads Tingsrätt.

Rätt till klander inom sex månader från denna dag och. därefter förlust att föra vidare klander

Avskrift av protokoll och beskrivning över stängsel skyldighetsför­rättning förvaras hos den som förvarar övriga handlingar angående laga skifte inom denna by.

Av detaljerna framgår att grind skulle anordnas på vägen vid Hultseröds bro och över bron mot Södra Hultseröd. Sådana broar räknades såsom motsvara 120 fot stängsel en grind över fädriften motsvarade 180 fot stängsel. Hela stängselskyldigheten omfattar 82 150 fot. ( en fot är c:a 30 centimeter)

Upp

Norra Hultseröd 1:4. 2000 Södra Hultseröd 1:22

Ägare: Sigvard Rosberg 1984-

Stärbhuset efter Nils Rosberg 1977-1984

Nils Rosberg 1929-1977

Syskonen Andersson 1910-1929

Anders Åkesson 1846- 1910

Andreas Kjerstensson 1835-1846

  Vid ett arvskifte 1835 avstyckades gården. Vid laga skifte 1837 tillkom fastigheten såsom skatterusthållarehemman med utflyttning och innehavare blev mjölnaren Andreas Kjerstensson, som vid laga skifte 1834 hade ett bostadsarrende på N:r 4. Eftersom han var mjölnare kan man tro att han hade en mölla c:a 300 meter norr om den plats där trådrageriet legat. De övriga gårdarna fick vid laga skifte sina kvarnar placerade vid Hyllebäck.

  Bostadsbonden Andreas Kjerstensson gifte sig 1815-12-30 med Hanna Nilsdotter, båda var från Norra Hultseröd. Andreas avled 1844-11-20 och var vid bortgången 61 år gammal. Hanna avled 1841-09-14 och Blev 55 år gammal. Hon föddes 1796-01-13 av pigan Sissela Nilsdotter 1768-03-28-1844-05-31, från Bögerup som 1791-11-11 hade gift sig med hemmansåboen Nils Larsson 1764-11-05-1843-07-31.

  Den 10 oktober 1846 fick Anders Åkesson och Elna Olsdotter lagfart på fastigheten efter att ha inköpt den från sterbhuset efter Anders Kjerstinsson 1862 bodde åbon Anders Åkesson på gården. Hustrun Elna Olsdotter 1816-09-05-1873-04-22. Hon dog av smittkoppor. Föräldrar Ola Andersson och Elna Staffansdotter i Norra Hultseröd 3:1 Anders ogifta syster Bengta Åkesson avled på gården 1808-08-27-1902-09-17 och Anders får ett arv. Enligt begravningsinbjudan var begravningen 1902-09-26 med samling i sorgehuset i Norra Hultseröd, Sorgebrevet är undertecknat av Anders Åkesson. Anders Åkesson levde 1815-12-21-1910-10-01.

  1910-11-19 skedde bouppteckningen efter Anders Åkesson. Olof köper Carls andel i skatterusthållarehemmanet för 1000 kronor. Syskonen säljer tomten där Carl har sitt hus för 100 kronor. Syskonen Olof, August, Adrian och Bengta upprättar inbyres testamente.

Testamente.

  Vi undertecknade syskon som icke hava några bröstarvingar vilja härmed såsom vår yttersta vilja förordna att då någon av oss med döden aflider skall all den egendom som han eller hon vid dödstillfället äger såväl löst som fast, med full äganderätt tillfalla de eller den av oss efterlevande. Olof sökte lagfart på gården.

  Barn: Olof Andersson 1846-10-25-1911-07-17, var slaktare Elna An­dersson 1848-09-11-1875-02-14,Augusta 1850-06-06-1850-07-14, Bengta Andersson 1851-05-27-1928- 02-09, August Andersson 1853-08-08-1919-10-02, och Adrian Andersson 1856-02-14-1929-08-06, Carl 1858-07-06-1912-06-15

  Carl byggde eget hus på en avstyckning. Han var gift med Cecilia Ljungbeck 1867-06-23-1946-05-25 dotter till Sven Ljungbeck och född på soldattorpet Ljungbecks lycka.

  Adrian var murare vid sidan om jordbruket och har murat griskättar på Billinge Hålegård, som i varje fall fanns kvar på 1950-talet. De var murade av halvstens tegel och putsat på båda sidor. Gunnar Pettersson på Hålegården talade själv om att Adrian hade murat väggarna.

  Syskonen bedrev omfattande tillverkning av lindbastrep, därom vittnar tillverkningsredskap, som använts och som bevaras på Gamlegård i Billinge. Lindbast ligger på insidan av lindbarken. Man talar om hårdbast och rötad bast. Tidpunkten för tillvaratagandet är efter savstigningen och före midsommar. Den bästa basten får man från armstjocka, 10 centimeter, lindstammar. I äldre tider var det särskilda bastahagar, som man kontinuerligt skördade med en ålderssammansättning på c:a 30 år. Skogslinden har svårt för att föröka sig i vårt klimat genom fröföryngring. Därför förökar sig linden i vårt klimat företrädelsevis genom stubbskott och rotskott.

  Hårdbast tillverkas sålunda, att man tar en lindstock och lägger upp den på en arbetsbänk och med en bandkniv tar man bort det yttersta lagret av bark varefter man med en kniv försiktigt lossar de olika lagren av lindbast.

  Rötad bast. Stockarna, cirka 2 meter långa, skalas för bark och använ­des till ved. Den avskalade barken binds i knippen och läggs förslagsvis i en bäck med genomströmning och barken belastas så att den ligger under vatten. Lägger Du barken i ett vattenkar, får Du byta vatten så att det inte blir surt. Efter några veckor tar man upp barken och sköljer den ren. Inifrån plockar man upp de olika bastlagren, och får en yttre rest av ytterbark, som man låter torka och använder till att göra upp eld i vedspisen med. Den framtagna basten tvättas och eventuellt blötläggs för att senare kunna avskilja ytterligare fler fiberskikt.

  Hårdbast och rötad bast ”spinnes” med en vinda till tolfter. Tolfterna lindas till rep med en ”knirk”  med vev och i andra änden fästes tolfterna i en krok på en bräda, som vevas på andra hållet för att inte skall lindas upp. Scouterna kallar detta för att tagla när man inte har någon utrustning.

  Bastrepen är en tredjedel så starka som ett nylonrep med samma grovlek. I huggeboden där hemma på Norra Hultseröd 1:4 var det kvar gamla bastrep i min barndom. Det var väl misslyckade rep, som man ej velat sälja, beroende på att de inte hade blivit så bra vid tillverkningen.

  Det finns inte kvar något lindbastrep på Norra Hultseröd 1:4. Det finns lindar som växer på åhällan och på åhällan mot lilla maden.

  Adrian hade en hushållerska som hette Gerda Alfrida Larsson 1894-04-15. Hon flyttade in 1923 och ut 1931-11-09. Efter Adrians död arbetade hon i köket på Billinge prästgård fram till sin död.

  I undantaget bodde senare Karl Andreasson som 1934-10-07 flyttade till Norra Hultseröd N:r 1:3.

  Adrian Andersson var den av barnen som levde längst och som 1929 sålde fastigheten till Nils Rosberg. Sonen Sigvard Rosberg ärvde fastigheten år 1984 och sammanlade den med Södra Hultseröd 1:2 Husen med gårdstomt avstyckades till särskild fastighet. År 2000 hyr Inger Olsson från Malmö fastigheten till fritidshus.

  Nils Rosberg 1891-01-12-1977-06-19, var son till Gustav Rosberg på Södra Hultseröd 1:2, gift med Nanny Olsson 1899-03-08-1984-02-20, dotter till Ola Petterson o h h Anna f. Mauritz, Stora Kampolma, Västra Torup.

  Barn: Anna- Maria 1927-08-06, gift med Bo Månsson 1924-04-01 de har en dotter Margareta Månsson född 1948-01-28. Margit 1930-11-10, gift med Ingemar Christensson 1926-01-10, son till Edvard Christensson född i Bjällrup 1892-12-15 död 1942-03-15 o h h Rut Christensson född 1894-08-22 och död 1960-02-03. De har en dotter Anna Christensson 1963-12-15 gift med Bo Svensson 1963-04-17. son till Pelle och Ingbritt Svensson i Göteborg De har tre barn, Karin Svensson 1986-12-25, Håkan Svensson 1989-02-22 och Markus Svensson 1993-09-11. Åke 1933-01-03,gift 1962-04-28 med Elsie Johansson 1938-04-07 dotter till Hjalmar Johansson 1892-03-20-1981-09-29 och hans hustru Edla född Wiklund 1901-12-27- 1998-12-30. Barn, Eva Birgitta Rosberg född i Höör 1963-03-29 och Robert Rosberg född i Hörby 1966-01-23 gift 1993-05-24 med Ann Lindström 1967-05-24 dotter till Carl-Egon och Eva Lindström i Onsala. Dotter Emelie Rosberg 1995-12-13.Sigvard 1934-09-30, son Anders Rosberg född i Riseberga 1976-06-19

  Gården byggdes säkert i anslutning till arvskiftet 1835, enligt den tidens sed användes säkert delvis rivningsvirke. 1930 revs östra delen av loglängan och ersattes med en ny, högre, med takbeläggning av Lundblads sågade spån av aspstockar, fällda på egen skog. På 1940- talet ersattes halmtaket på boningshuset med röd eternit P6. Den norra delen av boningshuset, innehållande öppen skorsten och kök revs och ersattes med nytt kök, Möjligheten att röka fläsk och korv i skorstenen försvann, liksom även sättugnen. Under tiden bodde familjen i den södra delen, som först Adrian med husföreståndarinnan Gerda Larsson hade haft som undantag och som senare Karl Andreasson hyrt innan han flyttade till Norra Hultseröd 1:3.

  Västra delen av loglängan var av bohleplank. Den måste ha flyttats dit eftersom i bohleplankorna var uthugget blykulor från något krig. Uthuggna 12 millimeters blykulor fanns det i huggeboden. Sådana hade min bror och jag till sänke när vi fiskade. Längan revs 1950 och ersattes med en byggnad i samma höjd, som den som byggdes 1930 Samtidigt ersattes spåntaket på den äldre byggnaden med grå eternit P6. Grå eternit fick även stallbyggnaden ett par år senare. Bolheplanken ligger som loft över betkällaren i västligaste delen av logbyggnaden och fogträn av ek har far (Nils) och jag (Åke)huggit upp för hand med bilyxa. Man hade två stycken huggkubbar Sedan högg man först två plana ytor på stocken, därefter vände man den plana ytan mot kubben. Man tog ett snöre och spände det på lämpligt sätt, kritade snöret och drog uppåt och släppte. Nu fanns det ett kritsteck på stocken och man mätte till exempel 6 tum för att få ett parallellt streck. Nu fick man hugga två parallella ytor, i rotänden fick man hugga bort en del av spånorna med en lättare yxa och ta den sista halva centimetern med bilyxan för att få så slät yta som möjligt. När man hade två parallella ytor vände man stocken ett kvarts varv och kritade upp två kritstreckar och högg fyrkantsträet färdigt. I gamla tider har jag sett att man gjort fyrkantsträ i vinkel, för att bättre utnyttja virkesmängden och sedan sågat jack i fyrkantsträet och rättat med en träkil.

  Nils Rosberg var en snäll, hjälpsam man, som var Billinge hemvärn trogen i många år.

  Nils var intresserad jägare och fiskare, men han sköt inte särskilt mycket och fick inte särskilt stora gäddor. Han fick på sin höjd tre- fyra gäddor i 6-7 kilosklassen.

  Men svärsonen Bo Månsson fick en rekordstor gädda. Nils hjälpte honom att dra upp den. Den vägde 15 kilo, bara huvudet vägde tre kilo.

När Nils var ute och fiskade höll han ofta linan med tänderna och rodde båten. Han satte nät för att fånga mört och abborrar . Jag, Åke Rosberg, fick från 7 års ålder vara med vid upptagningen av nät och ålrev. Jag fick backa båten eftersom far plockade in näten eller ålreven. Ibland hade fiskar snärjt in reven bland näckrosor eller ålgräs. Då fick man med huggkroken linda om växterna för att få upp dem, så följde som regel fisken med upp. Ibland hade ålarna svalt kroken långt ner i magen, då kapade far linan och lät de klistriga djuren slingra omkring i båten. Jag tyckte det var obehagligt när de slingrade sig kring mina bara ben.

  1953 på våren gick Nils för vittja sin homma (nätbur med ingångshål i).Där stod en stor gädda med en spinnare (metallrör med krokar och med propeller i framkanten, som gör att draget snurrar i vattnet när man drar i linan) fast i käften. Spinnaren hade gripit tag i gäddan utifrån. Gäddan togs hem och hängdes i betkällaren. På kvällen fick Nils reda på att det var grannen på andra sidan ån, som satt spinnaren i gäddan. Nils ringde till Egon, som kom med sin volkswagenbil (den s.k. rapsbaggen, som var en för dåtiden mycket prisvärd och bra bil) och hämtade sin spinnare. Nils förklarade att gäddan hamnat i hans homma. Gäddan vägde 5 ½ kilo och hade magrat i förhållande till den gädda som slet sig för Egon, men spinnaren var hans och den fick han tillbaka.

Upp

Landins smedja.

På Norra Hultseröd 1:4 s norra gräns och c:a 60 meter från ån ligger en stengrund. Något av grunden finns kvar av smedjan, som rivits i slutet av 1800 - talet. Sist bodde här änkan Elna Landin, som senare bodde på Landins have på Södra Hultseröd 1:6. Hon dog på ålderdomshemmet och möjligen var hennes man smed (kosmed).

Cecilia Ljungbecks lilla hus.

Cecilia bodde i en vindsvåning på Grans hus(Norra Hultseröd 1:6). Cecilia Ljungbäck och hennes man Carl Andersson hade byggt och ägt huset. När vägen till Hallaröd lades söder om Hyllebäck förlängdes Norra Hultserödsvägen till denna nya väg. Då blev det en liten trekant mellan vägen och Ellensro över. På denna markbit hade Cecilia en liten stuga med stomme av fyrtum virke och med klädselbräder och spåntak. Huset var byggt på en platta på mark utförd med mycket natursten och fogad med cement. Golvet var cementgolv med synliga flata naturstenar. Cecilia skötte omgivande trädgård på ett föredömligt sätt så länge hon orkade. När Cecilia hade gått bort var huset på ofri grund testamenterat till Artur Svensson, som bott på Solliden. Artur hade ofta varit i det lilla huset och druckit kaffegök. Kaffet kokade Cecilia på spritkök. Meningen, Artur sade ofta det när han skulle beskriva någonting, var att Artur skulle flytta hem huset till Solliden och ha det till hönshus. I slutet på 1940-talet avled Cecilia och det var auktion på hennes tillhörigheter uppe vid Huldas hus.

  Artur var med på auktionen, han bodde på den tiden i Eslöv. Artur och far, Nils Rosberg, träffades vid det lilla huset, och diskuterade priset för huset. Far ville ge 25 kronor och Artur ville ha 50 kronor. Slutligen kom man överens om att priset skulle vara 30 kronor. Far och Artur bekräftade affären med ett handslag, varefter far tog fram 3 tiokronorssedlar och lämnade dem till Artur, som stoppade ner dem i sin börs. Varefter de ”gamla grannarna” tackade varandra för affären och ett ytterligare handslag följde. Något kvitto eller övrig handling upprättades aldrig.

Far och jag, Åke Rosberg, lyfte upp huset med spett och trästänger och bultade två trästänger under huset,. Vi monterade en tvärslå på framsidan och där fäste vi en länk. Vi lade runda trästockar under trästängerna. Nu var det dags att sätta för hästarna Dockan och Lisa. De drog en bit tills det skar ner i vägen. Sedan fick man lägga de runda stockarna under stängerna så gick det en bit till. När vi kommit förbi Grans hus vek vi in på klöveråkern där huset gled på stängerna.

  Därhemma hade vi gjutet en ny grund av betong. Huset baxades på plats och ett nytt loft lades och taket bekläddes med eternit. Således kom huset att användas till hönshus, men det blev på Nils Rosbergs gård. Sonen Sigvard Rosberg hade höns i huset 1998.

Maja Gunnesa lycka.

På en före detta lycka på fäladen finns en husruin. Lyckan är numera planterad med granskog. Enligt Skånes ortsman, del 14 Onsjö härad, anser man att en kvinna bott i huset, Maja, och att hon varit gift med en man som hetat Gudmund. Maja hade det säkert sparsamt och försörjde sig på bärplockning och kvastbindning och med dagsverken när det gick att få. Hon hade säkert en ko så att hon fick mjölk, och gris till julslakt.

  Det talas om att hon inte hade någon klocka. När det var söndag gick hon till Adrian Andersson och hushållerskan Gerda Larsson så fort det ljusnade och inväntade där lämplig tidpunkt för promenaden till kyrkan. Adrian och Gerda hade kristallmottagare med hörlurar. Det talades om att Gerda ibland sade att hon skulle gå i kyrkan för att se på prästen när hon lyssnade på predikan. Ibland sade hon att hon tittade efter suggan, som hon släppt ut på gården.

Upp

Arbetet på gården Norra Hultseröd 3:1 på mitten av 1950- talet.

Mellan den 14 mars 1955 och den 30 oktober 1956 arbetade jag, Åke Rosberg, på gården som lantarbetare.

  Det fanns en avelstjur, 20 mjölkkor och 20 nötkreatur i rekrytering, 2 arbetshästar, 20 gödsvin och 25 brun leghorn höns med tupp och några kattor.

  Det fanns en höghjulig fordtraktor med tillhörande redskap.

Vattenförsörjningen var ordnad med hydrofor och två olika brunnar kunde kopplas in. Under den tiden jag arbetade där körde vi inte vatten, men på vintern kommer jag ihåg att vi diskuterade det.

  Boningshuset var en lång länga med utvändig beklädnad med stående breder och ribbor, fönsterna lyste vita och husknutarna var vitmålade. I boningshusets västra del fanns en potatiskällare, där vinterförrådet av potatis förvarades.

  Loglängan var nederst med grova gråstensväggar påbyggda med överbyggnad av trä. Takbeklädnaden var röd eternit och i södra delen fanns en huggebod. Söder om loglängan fanns en tillbyggnad av trä med snedtak för bilgarage.

  Stallen var av gråstensmurar, som på framsidan ersatts med tegel. Överbyggnaden var av trä och takbeläggningen var av röd eternit. På framsidan mot gårdsplanen var inristat i en liggande ekstolpe OAS ESD 1835.

  Det fanns en överbyggd gödselstad med urinbrunn och i anslutning till gödselstadsöverbyggnaden fanns ett utedass. Ljusinsläppet till överbyg­gnaden var ordnat genom att en takplåt saknades och vattnet ovanför överfördes till sidoplåtarna.

  Längst åt öster fanns svin- och hönshuset och på loftet var det sädesmagasin. Det var en byggnad med trästomme och råsten mellan trästommen. Den var klädd med stående ribbade bräder och rödfärgad med vita knutar och fönster. På sommaren 1957 plockade Nils och jag ner cementpannorna från taket och ersatte dem med nya grå P6 eternitplattor.

Nordöst om boningshuset låg bränneshuset. Det var byggt i korsvirke i nordöstra långsidan och övriga sidor av trästomme med råstenfyllning. Utvändigt stående brädor med ribbor som var rödfärgade. I den sydöstra delen fanns ett lager av färdigsågade trävaror såsom 2” ekplankor, reglar av olika grovlek och längd 1” granbrädor och klädselbrädor och ribbor av gran. Klädselbrädor är ¾ tum grovt.

  För kombinerad förvaring och torkning av ved byggde Nils och jag en trästomme som vi lade grå eternit på. Det såg ut som ett litet hus utan väggar. Där lavades veden upp när den hade sågats och huggits.

Upp

En vinterdag på Norra Hultseröd 3:1

Hästarna skulle ha hö och kross ( kross var tillplattade sädeskorn av havre och korn, framställda genom att möglaren hade en kross bestående av två järnhjul som arbetade mot varandra och där avståndet mellan hjulen kunde regleras). De hade automatiska vattenkoppar. Man fick börja mjölka klockan 6 och ha kannorna på mjölkbordet klockan 7. Tvätta mjölkmaskinsanläggningen och ge korna hö. Kalvarna fick mjölk i en spann, som man hängde i ett rep. Småkalvar kunde man ibland få låta suga på fingrarna, som man förde ner i mjölken för att lära dem att dricka.

  Så fick man gå in till Edla och Nils för att äta frukost. Under denna tid ventilerades även vad som var på gång med jordbruket och världs­händelser av lite större format. Det fanns en väggfast bänk på två sidor i köket. På kortsidan av den väggfasta bänken satt Nils, och vid bänkbenet till höger stod en liter renat. Någon gång tog Nils ett halvt glas starksprit på morgonen. Men aldrig när han skulle köra traktor eller bil. Bil, ja Nils hade en Volvo 444 PV av årsmodell 1953, som han ömt vårdade. Jag körde den aldrig, men jag åkte med Nils ibland.

  En gång i månaden var det provmjölkning. Jag skötte maskinmjölk­ningen och eftermjölkningen. Edla skötte skrivgöromålen. Nils vägde mjölken i en smal, hög spann med ett besman och tog prov i en liten flaska för varje kos mjölk. De små flaskorna samlades i en liten trälåda och skickades med mjölkskjutsen till Billinge mejeri för analys. Provmjölkningen låg till grund för hur mycket kraftfoder varje ko skulle ha. Nils blandade själv kraftfodret på ett betonggolv mellan ko- och häststallet. Kraftfoder blandades av malen blandsäd, havre och korn, linfrökakor och mineral­foder. Kraftfodret östes upp i spannar (i övriga Sverige kallad hink) med skyffel och bars till foderbordsrännorna. Det fanns lösa bräder som man kunde avdela foderbordet med.

  Det är dags att ta tag i husdjursskötseln igen. Korna skulle ha kraftfoder, och när de ätit det skulle de ha foderbetor och ensilage. Foderbordet skulle sopas, efter foderbetskonsumtionen, och djuren vattnas. En kort slang lades i foderrännan och vattnet släpptes på. Ratten för att släppa på vatten var lös och hängde på en spik islagen i en stolpe högt uppe. Detta för att inte korna skulle, med tungan, kunna öppna för vattnet och förorsaka översvämning.

  Korna skulle ha halm. Gödselrännorna skulle tömmas med skyffel och gödseln köras i Ekebyskottkärran ut på gödselstaden. Även hästarna skulle ha rengjort. De stod på ekkubb, som var satt i cementbruk. På så sätt skulle Nils hästar stå mjukare än andras hästar, som brukade stå på stensättning. Halmen hämtades i logen tvärs över gården. För att undvika spill på gården, fanns en finurlig tvåhjulig kärra, klädd med gamla bindaredukar. Man lastade den inne i logan och drog den över gården, där man vände så att öppningen kom in mot stallet. Den lastade man på förmiddagen för att den skulle vara klar att dra över gården på eftermiddagen. Vi brukade ha några halmbalar i reserv inne i stallet om det skulle vara snöstorm eller närmare orkan.

  Hästar och kor skulle ryktas. Höet skulle dras loss på gällen och halmvagnen skulle lastas. Det sista som gjordes innan jag lämnade stallet var att sopa gången och raka ner vid båspallarna. Mjölkkannorna kom tillbaka från Billinge mejeri och skulle diskas och hängas upp i mjölkrummet. Nils var ordförande i Billinge mejeriförening.

Nils skötte själv grisarna, De fick 3 liter skummjölk per gris och dag, samt skråvning, (malen blandsäd av havre och korn). De matades två gånger per dag. Edla skötte själv om hönsen.

  Vi höll alltid middag mellan halv tolv och ett. Då gick jag hem till mitt föräldrahem för att äta middag.

  Mellan ett och tre kunde man ösa i säckar eller köra till mellan, eller göra något annat nyttigt arbete. Vi röjde i skogen för att gynna eken. Nils Larsson fick ett pris för välskött ekskog vintern 1956. Det var ekskogen norr om Norrevång (den vången, som ligger norr om stället). När Skånska Dagbladets reporter kom och gratulerade Nils och gjorde ett tidnings­reportage, var vi i färd med att röja öster om pojkarnas badställe. Denna yta har numera med AMS-medel kalhuggits och lagts ut till betesmark. Vi högg och körde hem ved för den egna värmeledningspannan. Vi sågade veden på egen såg och lavade upp veden under eternittak utan väggar. Där fick veden ligga och torka till nästa eldningssäsong. Med den elektriska sågen kunde man även spetsa ekpålar och klyva slanor. (Klena helträd, kvistade, som man delade med en längsgående sågsöm). Slanor användes till stängsel.

  På eftermiddagen vid tretiden började arbetet i stallet med att ge hö och kraftfoder, därefter gavs foderbetor och ensilage Foderbordsrännorna sopades innan vattningen kunde börja. Därefter fick korna halm. Hästarna fick hö och kross. Sedan följde utgödsling och sopning av gångarna. Sopningen skedde med av Nils specialplockat björkris, sammanbundit till en kvast.

  Mjölkningen kunde börja och avslutas med att mjölken sattes till kylning i en liten bassäng i mjölkrummet och mjölkmaskinsanläggningen diskades. Eftermiddagsbestyren i stallet på eftermiddagen tog normalt 2 timmar.

  Gångarnas sopning kompletterades och kompletterande strö lades på båspallarna.

Upp

En sommardag.

Hästar och kvigor är ute och äter gräs.

På försommaren går korna på fäladen på natten och ligger inne på dagen. Klockan är fem på morgonen och det är dags att strö kraftfoder i krubborna för att korna lättare skall hitta sin båsplats. I normalfallet står korna vid leet på fäladen. Så det är till att stänga en gång med len och kättingar för att korna skall gå rätt. Då man öppnat för korna får man skynda sig hem för att dirigera korna rätt där inne i stallet. Till hjälp hade man en stege för att korna skall hitta rätt bås. Det brukar gå bra och mjölkningen kan börja och avslutas med kannorna på mjölkbordet senast klockan sju. Då är det dags att fika hos Edla och Nils. Kannorna skall diskas före halv tolv. På eftermiddagen sker mjölkningen mellan klockan 4 och klockan 5. Nils hade för princip att inte släppa korna förrän de hade lämnat gödseln i gödselrännan. På så sätt slapp man en massa gödsel på vägarna.

  Någon morgon kunde man få göra en språng marsch upp till Vendinalyckorna för att få hem korna. Edla var alltid tidigt uppe och hon brukade i sådana fall mjölka korna eftersom de kom hem. När alla korna var på plats gjorde jag färdigt, så fixade hon frukosten.

När korna släpptes på klövervallarnas återväxt gick de ute även på dagen.

Avvägning.

  En dag skulle vi gräva ett dike i maden. Då plockade Nils fram ett avvägnongsinstrument. Det fanns uppe på magasinet över svinhuset och ända framme vid söderfönstret. Det bestod av ett trebent stativ med en avslutande rörring, denna passade i ett uformat rör som i båda ändar avslutades med påkittade lampglas (sättes i den taggiga rundningen runt veken i en fotogenlampa). Nils fyllde ”instrumentet” med vatten i ån och satte det på trefotingen. Det fanns en stång cirka 2 tum bred och en tum tjock på denna fanns en brädlapp som löpte på stången. På stången fanns ett antal märken inristade. Jag höll stången och Nils syftade efter de två vattenytorna och jag flyttade den rörliga brädlappen till den var i höjd med vattenytorna. På stången satte vi ett kritstreck. Därefter flyttade jag stången till ett annat ställe och gjorde om avvägningen, skillnaden mellan kritstrecken utgjorde fallet. Nils hade gjort sitt avvägningsinstrument när han gick på lantbruksskola.

Upp

Jordbruksdriften på Norra Hultseröd 3:1

Vången delades i fyra skiften, Norrevång (ett skifte)och lyckorna jämte kalvabacken och en bit bortom kosmens utgjorde 6:e skiftet. Skifte 1 var blandsäd med vallinsådd, skifte 2 och 3 utgjorde vall, skifte 4 utgjorde blandsäd (korn och havre), Skifte 5 var potatis och betor, skifte 6 var råg och slutligen var det åter tid med blandsäd med vallinsådd

  Tidigt på våren kördes gödsel på skiftet, som skulle utsås med klöverfrö­blandning i skyddssäd av blandsäd. (Blandsäd är en blandning av korn och havre). Man kunde antingen plöja med den traktordragna tvåskäriga överumsplogen eller med den enskäriga hästdragna plogen. Var det ingen sten så gick den traktordragna plogen snabbast. Däremot om det var mycket sten var alternativet att hästplöja, för det blev vackrast då.

  Så var det till att så gödning, man hade en liten lätt såkorg av galvaniserad plåt.

  Den var lätt och behändig att hantera och marktrycket för en person är ju inte stort. Oftast harvade man innan man sådde gödningen. Gödningen kom i 50 kilos papperssäckar.

  Jorden kördes två gånger med en traktorhängande fjäderharv. Och jorden redde sig bra . Sådden skedde med hästdragen såmaskin och vallinsådden skedde med en rullebör med en trekantig två såbredder bred såkista, som rullades över skiftet som skulle få vallskörd nästa år.

  Stenplockning var ett tidsödande arbete. Men det var helt nödvändigt att göra.

  Alla fält skulle vältas och man började oftast på rågen och vallarna.

Ringvältningen skedde med två stycken ringvältar efter traktorn, vilka man fick koppla om när man skulle köra på transport upp till lyckorna.

  Potatisen sattes med enradig potatissättare som en häst drog. Men först fick man köra upp fåror med årder, när sedan potatisen var satt och fröogräs hade slagit rot harvade man stycket för att få bort fröogräset. När potatisblast hade kommit upp och stod i rader kunde man hästhacka potatisfältet. Vi använde en så kallad Hallahacka, tillverkad av Halla­verken i Linderöd. Denna hacka kunde man variera bredden för vilket stadie av hur bra raderna syntes.

  Betorna såddes med såmaskinen, men man använde inte mer än 6 billar för att få att få 6 rader betor i varje radsåningsmaskindrag. Betorna körde man i med en tvåradig hacka och gången där hästen skulle gå gjorde man något bredare för att hästen skulle kunna gå bekvämt utan att trampa på betorna. Betorna skull hackas och gallras och hackas igen före mid­sommar.

  På försommaren skulle man köra ut urinen med urintunnan. Det var viktigt att man gjorde det vid ett regnigt tillfälle för annars kunde grönskan skadas. Eftersom Nils hade gödselhus så blev inte urinen utspädd med regnvatten, så den hade god gödseleffekt.

  På våren innan djuren skulle släppas ut måste man se över kreaturs­stängslen.

  Före midsommar högg vi vallfoder för att lägga ner till ensilage. Det fanns två stycken runda gropar utanför loglängan mot ån för ändamålet. Det var ett tungt och slitsamt arbete.

  Efter midsommar var det tid med höskörden. Nils brukade  ställa upp slåttermaskin hästräfsa och sprätt på gården, framför Edlas trädgårdsland. Det var viktigt att hålla knivarna vassa för annars fick hästarna slita i onödan.

  Nils körde med hästräfsan och jag körde med släpräfsan och så fick vi hjälpas åt att stacka höet. Vi började med vallarna och sist högg vi maderna. Ibland började vi på morgnarna och högg med lie i kanterna till maderna, där det var för vått för att köra med hästarna. När vi körde in höet hade vi hiss för att ta in höet på gällen. Vi hade två vagnar en med järnhjul och en med gummihjul. Så satte man vagnen vid gaveln och lade en stolpe för hjulet så att den inte skulle rulla. Tog stången och hamlarna och tömmarna och satte för den andre vagnen med först stången och sen hamlarna, därefter kopplade man linan till hissen. Nils brukade själv koppla hisslinorna i lasset.

  Var det en regnig dag eller en morgon med mycket dagg kunde man gå upp och dela lassen ut mot kanterna. Det var ett tungt jobb.

  Så småningom kom höt in och sommaren fortsätta med stängselöversyn och underhåll av diken och betesmarker. För inhägnaden av återväxten på vången hade vi el-stängsel, men det var taggtråd och stolpar. Nils påäng­terade att när man inhägnade djur var det viktigt att man hela tiden var en bit över hoppgränsen, annars kunde man lära djuren att hoppa högt.

  Det var även underhåll av byggnader och rödfärgning.

  Ibland kunde fru Astrid Zackow 1895-10-17-1972-03-14 och Oliva Rosenquist 1879-06-16-1967-01-19 vara på väg förbi gården, efter att ha varit i Norra Hultsröds skogar och plockat bär och/eller svamp (kantareller). Man kunde på långt håll höra hur de pratade. Fru Zackow var den lågmälde och Oliva var den tongivande. Var korgarna fyllda talade de gemytligt och det verkade som de äldre domerna gick som till dans. Ibland när tillgången varit sämre var de närmast ovänner och gick smågrälade. Då var det Olivas röst som hördes mest. När de kom fram till mig på gården gick de tysta förbi med en artig nick. Men det kunde även hända att de stannade och växlade några ord när korgarna var överfyllda och humöret var i topp.

  Oliva Rosenquist bodde i Väntan och fru Zackow hyrde det andra huset av Oliva.

  Fru Zackow och hennes man hade haft ett större ställe uppströms Rönneå som heter Dahlen. Hennes man hade gått bort.

  De äldre damerna hade säkert glädje av varandra genom att de tillsam­mans gjorde sina svamp- och bärutflykter. Det blev säkert också ett välkommet tillskott i kassan om än inte så stort. De fick ju en välbehövlig motion.

  När de kommit hem rensade de bär och svamp och sedan promenerade de till Svea Falk vid Hissbro och sålde sina alster.

  Svea Falk sålde blommor, blad och bär på torget i Eslöv och reste med bussen till Eslöv. Hon hade också stor trädgårdsodling, särskilt blommor runt sitt hus vid Hissbro.

  Svea Falk var en mycket intresserad lotta och skämtsamt sade man att hon bevakade hissbro. Jag kommer ihåg en gång då det var hemvärnsövning på Norra Hultseröd 1:4 och lottorna utspisade hemvärnsmännen med får i kål. Det var kallt och de började tala om hur man kunde skydda sig för kyla. Då talade Svea om att hon hade hemstickade strumpbyxor med tillhörande överdel. Svea lyfte helt enkelt upp lottakjolen och visade sitt hemstickade mästerverk. Våra kära fosterlandsförsvarare blev generade och lyfte bort blicken.

  Svea Falk var en mycket rakt på sak kvinna om uttrycket räcker till.

När jag var barn plockade jag liljekonvaljer och gullvivor samt ängabollar och sålde till Svea. Jag kunde få 15 eller 20 öre för en bukett, förmodligen beroende på hur hon räknade med att prissättningen var i Eslöv. Hon brukade sitta och bunta trädgårdsblommor. Sedan band hon om buketterna med mattvarpsändar, som hon förmodligen fått från Oliva Rosenquist och satte buketterna i spannar med vatten. ”Mina” vildbloms­buketter plockade hon om till ännu mindre buketter och ibland satte hon en studentknapp i mitten av liljekonvaljen. Hon tog nog 20 öre för de mindre buketterna i Eslöv, men hon hade ju resa och hade torgplats att betala.

  När hösten närmade sig. Det var tid att hugga med bindare. Nils hade en liten lättbindare, 4 och ¼ fot bred, som bars av ett luftgummihjul. Bindaren gungade väldigt mycket beroende av att luftgummihjulet förstärkte gungningsrörelserna. Hästarna skrittade raskt varv på varv runt stycket. Innan vi började att hugga rågen och blandsäden där den var kraftig högg Nils runtomkring styckena och jag samlade ihop säden och band nekar eller som man även säger kärvar. Nils uppmanade mig att inte vara för nära så att jag skulle komma i kontakt med lien. Om man inte högg omkring styckena med lie fick man sätta upp en rad skylar ( sädesskylar på den tiden var oftast 12 par nekar) runt stycket så att man fick plats att köra med bindaren och ta ytterskåren. Det var tidskrävande att hugga, sätta upp och köra in säden. Men det skapades arbetstillfällen och senare kom tröskan för att tröska säden. Det var ett slitsamt arbete att langa fram nekarna till mataren som stod på tröskebordet och skar upp nekarna innan han stoppade dem i tröskan. Skalor och spannmål blåstes i plåtrör till respektive magasin. Halmen lade man ute i stack medan man tömde ena loggolvet, för att sedan fylla det tomma loggolvet med halm. Inne i loggolv och loga var det ett väldigt rykande särskilt om säden inte varit helt torr vid inkörningen. Nu 2000 klarar skördetröskan av alla momenten med en man som pilot på skördetröskan.

  Det fanns ett förvaringsutrymme för foderbetor i anslutning till stallet där fick man med betgrep kasta in betorna genom ett fyrkantigt hål i väggen. Jag tyckte att det var onödigt högt placerat. Betblasten körde vi med häst och vagn ut på betesmarker där korna åt upp blasten. Det var viktigt att man inte fick för mycket med jord bland betblasten för då fick korna diarré. Detta kunde man mildra genom att ge korna kalk och träkol. Man kastade av blasten på de renaste ställen man kunde hitta på marken.

Potatisen hade vi hjälp med att plocka. Vi körde upp dem med en sprätt och använde alla vagnar. Senare harpade vi potatisen och sättorna lagrade vi i potatiskällaren i östra delen av boningshuset medan matpotatis, som inte behövdes för gårdens behov såldes. Småpotatisen användes till djurfoder.

  Gödseln skulle köras ut på skiftet som skulle ha rotfrukter nästa år. Det var angeläget att gödseln inte fick ligga för väder och vind och urlakas. Oftast hade man lagt upp ryggarna på skiftet innan man började köra gödsel. Man körde gödsel på ett stycke och sedan plöjde man det. Det var avkopplande att sätta sig på traktorn och vila upp armarna. När man skulle tömma utedasset brukade jag att fylla på gödselkärran så att jag hade alla bräder täckta med välbrunnen gödsel så det bilades ett hål i mitten högt uppe. Där fyllde jag på utedassets innehåll. När jag kom ut på fältet gick jag runt vid kanterna och spred gödseln så att inte stövlar och vagnshäckar blev ” förorenade ” av utedassets innehåll.

  Det gick snabbare att plöja med traktor men det var roligare med hästar. Jordbruksåret närmade sig sitt slut och detta är en mycket kortfattad redovisning.

Upp

Vendins lycka.

Ola Persson Ljungquist före detta husar 1832-10-01-1912-07-17 hustru Troen Åkesdotter dog 1885-04-26  48 år 5 månader och 22 dagar gammal. Alfred Bengtsson 1873-01-08 flyttade in 1898-12-01. Det fanns en inhyses änka Botilda Nilsdotter född i Billinge 1839-01-21. Dottern Johanna Albertina Bengtsdotter född 1876-01-01 benämns sömmerska.

Den ligger norr om Norra Hultseröd 4:1.

Avskrift av arrendekontrakt.

Till husaren Ola Jungquist härstädes bortarrenderar jag härmed ytterligare under hans och hans hustrus livstid med tillträdes rätt nu genast den på hemmanets N:r 3 Norra Hultseröd utmark nu mera odlade och instängda samt invid arrendatorns husbyggnad och N:r 4 rågång belägna åkerlycka cirka ett tunnland, varför utan arrendatoren äger på ovannämnda utmark intill berörd gräns och den därstädes befintliga höstvägen och vid västra sidan av densamma instänga samt under arrendetiden efter gottfinnande begagna ett tunnland jord, även tomten kommer under arrendetiden på redan nämnda utmark årligen från den 15 maj detta år gräsbete till en ko, och såsom gräsliga därför tillsammans med arrendet får egendomen betalas vid varje års arrendetids förlopp den 25 mars Tjugo (20) Kronor ,varjämte  arrendatorn under arrendetiden i laga stånd underhåller utan ersättning alla hemmanets tillhörande rågångstängsel enligt sista Laga stängseldelning med byalaget, intill N:r 1 åbon Per Larsson samt 4 och 5 madskiftena även som intill N:r 1 Anders Åkessons utmark var i inbegripen stängslar intill ovannämnda arrendelägenhet och grind, den över ovannämnda höstväg om så erfordras, och får enris vilket nu hemmansägarens kreatur framforslar på ägorna till täppeskog fritt begagnas, ytterligare tillförbindes arrendatorn, att till hemmansinnehavaren, emot kost och närmsta ortens gångbara priser under alla årstider vid påfordran göra mansdagsverken därav sex utan ersättning eller daglön, inga personer får arrendatorn till sig därstädes intaga icke heller egendomen till någon annan överlåta.

Om så är att förestående kontrakt på något sätt af arrendatorn förbrytes och icke fullgöras varder detsamma i följe av hemmansägarens tillsägelse den 25 mars näst därefter till hela sitt innehåll förfallen och skall då egendomen vid samma tid utan ersättning anträdas, Tio (10)Kronor på första årets arrendebelopp varder härmed kvitterade.

Norra Hultseröd den 25 mars 1875.

                                                                      Lars Olsson

Förestående kontrakt förbinder jag mig till alla delar uppfylla.

O. Ljungquist

Egenhändiga namnteckningar intygas af oss på en gång närvarande vittnen

Olof Andersson                                                         Åke Persson

§ 131 År 1875 den 4 oktober vid lagtima höst Tinget med Rönnebergas m.fl. Härad i Åkarp, blev å Norra Hultseröd N:r 3 3/8 mantal kronoskatte rusthåll laga inteckning fastställd, Husaren Ola Ljungquist och hans hustru till säkerhet för framtida beståndet av förestående kontrakt. Börande inteckningen, för att fortfarande gälla, inom vart tionde års slut förlängas; Betygar på Häradsrättens vägnar.

                                                                 Daniel Berght

§ 348

År 1885 den 8 juni vid lagtima vårtinget med Rönneberga, Onsjö och Harjagers härad blev denna inteckning förnyad, betygar

På häradsrättens vägnar:

O. Bergeus

§ 424 år 1910 den 11 april vid lagtima vårtinget med Rönnebergs, Onsjö och Harjagers härad, blev denna inteckning dödad; betygar;

På häradsrättens vägnar:

Hans Christensson

Avskrift av arrendekontrakt.

Till förre soldaten Johan Vendin från Riseberga bortarrenderar jag under tjugo (20) på varandra följande år, räknat från den 25 innevarande mars de från mitt ägande hemman N:3 Norra Hultseröds belägna utmark s k Ljungquists lycka, cirka 2 tunnland, invid av arrendatorn inköpta husbyggnaden, och gränsar i sydost till rågången till N:r 4:an. Hultseröds utmark emot ett årligt arrende av Trettiofem (35) Kronor samt Tio (10) mansdagsverken i min kost och under följande villkor:

1) Utfästa årliga arrendet betalas i två terminer, första hälften den 25 september och andra hälften den 25 mars varje år, och föreskrivna dagsverken fullgörs vid min påfordran.

2) Arrendatorn erhåller på min förenämnda utmark fritt gräsbete till en ko under arrendetiden, årlig släppningstid beräknas till den 1 juni, och skall arrendatorn af stängslarna kring nämnda utmark utan ersättning årligen i lagligt skick underhålla alla mitt hemman lagligen tilldelade stängslor i rågången intill N:r1 Lambert Nilsson, N:r 4 Per Andersson och N:r 5 Nils Anderssons madskifte samt intill N:r1 Anders Åkassons utmark och får enris till nämnda stängsel tagas på min utmark och är jag villig att lämna hästar och vagn för enrisets framforslande, men endast då sådant kan anses vara af behovet påkallat. - Dessutom skall arrendatorn hålla stängslor omkring arrenderade jorden samt stänga madvägen, som går igenom och mellan lyckorna med fredligt stängsel till sin lagligen uttagna bredd så att grannarna kan framdriva sina kreatur ävensom hålla en grind af fredgin beskaffenhet mellan arrenderade jorden och min utmark.

3) Denna kontrakt får icke utan mitt eller mina rättsinnehavares medgivande få annan person överlåtas, ej heller får arrendatorn utan mitt medgivande inhysa andra personer än sitt eget husfolk.

4) Bryter arrendatorn emot detta kontrakt och icke fullgör däri föreskrivna villkor vare han om hemmansägaren sådant önskar skyldig att arrendet genast avträda.- Sålunda bortarrenderat och medgiver jag rätt för arrendatorn att såsom säkerhet för nyttjanderätten, i mitt ägande hemman låta inteckna detta kontrakt.

Norra Hultseröd den 26 mars 1910.

                                                                      Olof Larsson

Förestående kontrakt godkännes till förbindelse.

Som ovan                                                       Johan Wendin

Emot ofvanstående arrende har jag ej något att erinra.

Norra Hultseröd som ovan

O Ljungquist

Bevittnas

M Andreasson                                                 Per Andersson

Kontanta arrendet och föreskrivna dagsverken intill den 25 mars 1917 är betalt och fullgjort.                                     Nils Larsson

Av ovanstående arrendekontrakt kan man konstatera att det var ett slitsamt arbete med ett litet torp. Det fanns en liten arrendesumma, men dessutom skulle dagsverken göras och risgärden underhållas kilometervis. Tillgången till ene måste ha varit god eftersom så långa risgärden kunde hållas. Det framkommer också att den arrenderade öppna jorden ökat från ett tunnland till c:a 2 tunnland under Ljungquist arrendetid.

Det finns en husruin på den nu granplanterade åkern. 1955 var det betesmark.

  När jag, Åke Rosberg, arbetade på Ageröds mosse 1951 var det en äldre man som arbetade där, som hette Vendin. Han påstod att han var född på denna lycka och att huset brunnit ner. Han hade sabeln kvar i sitt ägo. Han talade om att det hade varit påträngande försäljare, som inte ville gå. Då hade han greppat tag i sabeln vid soffändan och då hade försäljaren funnit det bäst att ge sig av.

  Johan Ferdinad Vendin född i Torrlösa 1877-01-15, gift 1906-06-10 med Maria Louise Nilsson 1884-12-10.De avflyttade till Hallaröd 1920-04-05.

Barn: Mimmi Desideria 1906-06-23, Helge Natanael 1908-01-14, Elsa Linnea 1911-01-25, Johan Hilding 1916-03-13 och Nils Gordon 1918-01-24.

Upp

Förklaring till ” sjätte- pengen”

År 1692 den 8 augusti ägde en stor värdering rum av hemman, som genom byte frångått Kronan.

Sedan Skåne blivit svenskt, ville många danska adelsmän ej lyda och tjäna den svenske kungen. De kunde då, enligt ”Det danska sködet av den 12 oktober 1620” sälja sina gods eller byta bort dem mot gods i Danmark och sedan flytta över dit. Men då ville den svenska staten hava en ersättning härför .Då blevo egendomarna värderade av en för detta ändamål tillsatt kommission, sjätte- penning-kommissionen. När allt godset hade blivit värderat skulle den svenska staten ha en sjättedel av hela beloppet, helst kontant. Detta var ”Sjätte- penningen”.

Adeln hade vanligtvis inga kontanter till så stora belopp, utan därför tog staten gårdar och hemman, vilka voro värderade till motsvarande belopp, av förut nämnda kommision. Dessa nu blivna kronohemman kallades för sjätte- penning-hemman, och bönderna, som brukade dem kallades för sjätte-pennings- bönder. Genom så kallat skatteköp, som medgavs efter Karl XII:s död kunde en brukare av en dylik gård, genom att på en gång betala en summa, som var 6 gånger den årliga kronoskatten, få sina hemman förändrade till skattehemman, med full äganderätt. Samtidigt ägde en förmedling rum, om att få hemmanet belagt med rusthåll, vilket medförde lägre skatt.

Ur jordebok över Hans Kungliga Majt:s och Kronans sjätte-pennings-gods.

Norra Hultseröd: N:r 1; 2; 3; 4; 5; + ett gatehus + Ollonskogen

Gästeri- daler.

En annan skattesats var gästeridaler. Gästeri kallas det besök som godsägaren- den adlige eller den världslige- med hela familjen, ja ,med hästar och hundar gjorde hos sina underhavande, vilka voro skyldiga att fritt underhålla sin herre. Detta gästeri blev senare ändrat till gästeri- pengar, gästeri-säd eller gästeri-smör. Det blev alltså utlagt istället för gästning i forna tider.

  Gästeriskyldigheten ålåg alla över hela riket, men kunde ej begagnas av alla. I stället ålades då bönderna att erlägga ständiga utgifter. Det var både krono- och skattebönder, som gästades av kungen var emot adelns bönder, som i Billinge, endast kunde gästas av sitt herrskap,

.

  Gästeri förekommer i flera benämningar, allt efter deras namn eller egenskap som begagnar det. Herregästeri utgår endast i pengar i stället för det gästeri bonden var skyldig giva sin herrskap

  Fogdegästeri gives istället för att underhåll bonden var skyldig giva sin herres fogde.

  Jägargästeri utgives i havre av de gådar, vilka ligga av avlägset från husbehov, men på sådana ställen att hans jägare där hava passande nattkvarter, när de jaga i trakten.

Hästgästeri betalades i havre i stället för det foder, som skulle användas åt husbondens hästar.

  Gästeri utan tillmämning var alltid pengar, som utgavs istället för gästning eller underhåll

Tredingstiondet

Blev bestämt i Eskils kyrkolag 1168-1174. Biskopen skulle hava 1/3 av tionde av all säd. Den skulle föras fram till en bestämd plats i byn, vanligtvis vid kyrkan. Där fanns en stor lada , där all säd till kyrkan förvarades. Byns utsäde förvarades på kyrkans loft.

Upp

Pestepedimin i början av 1700- talet.

Pest, böldpest, bubonpest.(pestis)

Sjukdomens mikrob, Pasteurella pestis, upptäcktes i Honkong år 1884 ungefär samtidigt av japanen S. Kitasato (1852-1931), en av Kochs medarbetere, och schweitzaren A. Yersin ( 1863- 1943), lärjunge till Pasteur.

  Vid pestens spridning spelar i många epidemier råttor och råttloppor en stor roll. Pesten har varit ett av mänsklighetens värsta gissel. Under tidigare århundraden har den drabbat stora delar av jorden och skördat oräkneliga dödsoffer. Pesten var i äldre tider, på grund av svårigheten att skilja sjukdomarna åt, det gennerella namnet på alla farsoter med mycket hög dödlighet.

  De återkommande epidemierna höll örtkännarna sysselsatta. Digerdöden 1348 och de ofta härjande böldpesterna orsakades av loppifekterade råttor. Offren led av smärtsamma svulster i ljumskar och under armarna och tusentals dog. ”Örtdoktorerna” var lika förvirrade som deras olyckliga patienter. En påminde sig att Galenos hade tuggat ruta för att hindra infektion. En annan gjorde piller som innehöll prustrot och opium. En tredje lade en hel lök på bölderna efter att först fyllt den med ruta, fikon och teriak från Venedig . Teriak var en blandning av 61 örter och kryddor och en av Venedigs mest lönande exportvaror. Tobak var en annat hopplöst botemedel, men även små barn tvingades att röka. Inandning från väldoftande påsar och buketter prövades också, eftersom man trodde att dålig luft orsakade epidemierna.

  Sjukdomen finns fortfarande (2000) och för några år sedan talades det mycket om en epidemi i Indien.

  Man skiljer huvudsakligen på två former av pest, böldpest som sprids genom bett av loppor och lungpest som sprids via andninngsvägarna. Epidemier i dag uppstår oftast p å grund av en kraftig ökning av råttor och lopor.

  Inkubationstiden är 2- 8 dagar . Sjukdomen yttrar sig som plötsligt insättande hög feber, huvudverk samt mental påverkan. Det uppstår svullnad och stark smärta i lymfkörtlar nära de områden där bakterien kom in i huden. Lungpest ger snabbt särskilt kraftiga symptom.

  Dödligheten utan behandling är c:a 60 % vid böldpest och nära 100 % vid lungpest. Sätter man in adekvat behandling med antibiotika snabbt, inom första sjukdomsdygnet, kan runt 80 -90 % av de sjuka överleva.

  Den äldsta skildringen av böldpest återfinnes i Gamla Testamentet, 1 Sam. kapitel 5 och 6, där det berättas att Jehovas hand slog filisteerna med ” svåra bölder”. Den första stora, historiskt närmare kända pestepidemien är den s. k. Justinianska, som sannolikt började i nedre Egypten, dit den skall ha kommit via handelsvägar från Kina, Den spred sig år 542 längs Afrikas nordkust och över Palestina och Syrien samt nådde Europa. Den hemsökte hela den då kända världen och anses ha bidragit till det romerska rikets undergång. Samtliga ögonvittnen har beskrivit sjukdomen så detaljerat, att någon tvekan ej kan råda om att det rörde sig om böldpest.

  Under de första 1500 åren av vår tideräkning känner man mer än hundra större utbrott av pesten. Mest bekant är den pandemi, som under namn av digerdöden, svarta döden, härjade Europa under 1300- talet. Denna fruktansvärda hemsökelse var troligen endast delvis en böldpest, och råttorna synes ha spelat en underodnad roll vid digerdöden. Vissa författare menar att det rörde sig om en lungpest, spridd genom droppinfektion eller människoloppor. Det är ej uteslutet, att det vid digerdöden varit fråga om andra farsoter, och att de svarta fläckarna i huden kan ha varit s. k. ” svartkoppor”. Säkerligen har denna pandemi varit en av de ohyggligaste i mänsklighetens historia, med oöverskådliga följder för människornas livsföring och livssyn. Vidskepelsen frodades. Judarna förföljdes och dödades, då man trodde att de hade framkallat pesten. Synagogor och getton brändes.

Med anledning av pestens härjningar flyttade påven Clemens VI det heliga år, som skulle ha firats år 1350 till år 1348, och vid påsken besökte 150. 000 pilgrimmer från hela Europa Rom i förhoppning att kunna blidka Himmeln, men troligen bidrog detta snarare til ytterligare spridning av pesten.

Från medelhavsländerna spred sig farsoten långsamt över hela Europa. Till skandinavien kom den med pestsmittat skepp från London, vilket strandade nära Bergen, och så var pesten där. När den kom till Sverige år 1349, utfärdade konung Magnus Eriksson ett öppet brev, vari lästes, hur Gud ”för  människornas synders skull har en stor plåga allmänneligen kastat åt världen en bråd död, så att det mesta delen av folket i de länder, som väster vårt land liggande är, utav den plågan dött; och står nu omkring allt Norge och Halland att nalkas hit.” Påbud utgick om anställande av särskilda gudstjänster och processioner, om böner, fastande och flitigt utdelande av allmosor, men intet hjälpte. Sjukdomen bredde ut sig, ödeläggande landet. Handeln stannade av, jordbruket förföll, boskapen omkom, hungersnöd blev följden.

Digerdöden fördes även till Island och Grönland, och blev troligen en av orsakerna till att den nordiska kolonien där dog ut, delvis på grund av bristande tillförsel från Skandinavien.

Man beräknar att digerdöden i Europa kostade 25 miljoner människor livet. Men såsom genom ett under vaknade sedan livsviljan åter, antalet nyfödda tycks hastigt ha stigit och en materiell och andlig pånyttfödelse ägde rum.

  Pesten upphörde dock ej med en gång. Från slutet av 1300-talet följde större och mindre epidemier varandra och först in på 1600- talet började sjukdomen mattas av. Danmark hade sin sista stora epidemi år 1654, Sverige år 1657, men ännu år 1710 upplevde vårt land ett svårt år. Denna epidemi, den sista i vårt land, utslocknade först år 1713. Allt som allt har större pestepidemier förekommit i Sverige under åren 1548-49, 1565-66, 1572, 1576, 1580, 1603, 1623, 1629-30, 1638, 1653, 1657, 1710-13.

I Ryssland och på Balkan höll sig pesten länge kvar. Då Peter den store angrep Riga, dog utseenden i pest, och 1770-72 rasade en hemsk epidemi i Ryssland, särskilt i Moskva.

Mått

Kappe är ett rymdmott för torra varor i det äldre svenska måttsystemet, innehållande 1 ¾ kanna  (= 4,58 liter). Det kubiska kappmåttets kant var 5,593 dec tum. 32 kappor utgjorde en tunna löst mått, eller struken tunna, 36 kappor en tunna fast mått, eller rågad tunna.

Kappmåttet avskaffades genom 1855 års förordning om mått och vikt.

Kappeland är föråldrat svenskt ytmått = 1/32 tunnland = 1750  kvadratfot =154,27 kvadratmeter. ( observera stavningen av ordet Kappe )

Uppgifter enligt Nordisk Familjebok av år 1910.

Upp

Gammal teknik

Mycket av gammal teknik har försvunnit och kommit i glömska liksom ny teknik har gjort sitt inträde. En ny teknik som bönderna idag 2000 använder är att ej harva stubbåkrarna på hösten utan i stället använder man besprutning med ogräsmedlet Round-up. Detta kommer naturligtvis nästa generation att reagera för beroende av att vattendragen och jorden blir belastad med giftiga nedbrytningsprodukter. Stadsminister Persson, finansminister Ringholm och jordbruksminister Margareta Vinberg gnuggar händerna när skyhöga skatter på diesel flyter in till statskassan. Alternativet hade varit att man med traktor och harv hade med upprepade körningar hade försvårat utvecklingen av ogräsen.

  Förr i tiden när man hade problem med loppor och löss kunde man tvätta kläderna. Men för sängkläder använde man en annan metod, man eldade bakugnen varm och lade in kläderna i den. Det var viktigt att man inte värmde för mycket så att sängkläderna fattade eld. Detta gjorde man innan Louis Pasteur 1822-12-27-1895-09-28 fransk kemist och biolog var född i Dole vid Jurabergen.

  Den grundläggande grundsatsen att äggvita stelnar om man uppvärmer den till + 70 o  visste man nog eftersom man kokade ägg. Men det är tveksamt om man kände till att loppornas muskler i stor utsträckning består av äggviteämnen.

  Det var förr vanligt att man skållade utsädet innan man sådde det, även i detta fall var det viktigt att man skållade till en viss gräns för det var nämligen så att man måste kontrollera grobarheten i efterhand genom att räkna 100 sädeskorn som man sådde i en låda därefter beräknade man grobarheten.

Upp

Så minns jag Norra Hultseröd.

Mitt första minne är från när jag och far skulle leverera 2 smågrisar till Sandahls. Far körde med hästen Mante (en kastrerad, brun hingst av varmblodstyp) och vi hade grisarna i en låda på vagnen. Det var ett litet trevligt rött hus med halmtak. Vi blev väl mottagna och far blev bjuden på kaffe med brännvin och jag fick saft och kaka och alla samlades vid kaffebordet. Sonen Karl, som var lokförare, och endast sporadiskt hemma skojade med mig genom att kalla mig för Anders. Karl var en imponerande person med världsvana och en imponerande kroppsvikt och bröstomfång. Karl tycker säkert att Anders är ett trevligt namn, ty han har döpt sin ende son till Anders.

  På 1930-talet och på 1940-talet drevs korna på bete på skogen om försomrarna i Norra Hultseröd. Det kunde vara mycket besvärligt att skilja ut korna om man ”lyckades” komma samtidigt med andra koflockar. Aktuella koflockar var Nils Rosbergs, Johan Nilssons, Ludvig Nilssons och Frans Anderssons. Frans Andersson hade ett le (grind) över vägen till Ludvig Nilssons. Så han kunde låta korna gå lösa över vägen och på skogen. På denna tid drevs korna på fäladen på kvällarna och hämtades hem på morgonen. På dagarna låg de inne i stallet.

  De förnöjsamma korna kunde ju inte mjölka särskilt mycket på det magra fäladsbetet. Därför övergick man till att låta djuren beta på bättre betesmarker av skiftande natur. Bete på åkermark, madmarker eller kultivaterade betesmarker. För kultivatering hade man en särskild kultivator med fjäderutlösning.

Sedan första skörden bärgat på klövervallarna och gräset vuxit upp tjudrade man korna på ”grösken” (återväxten).

Jag minns när ett amerikanskt flygplan ( en s k flygande fästning) störtat vid Gällaberg och far harvade på åkern med Mante. Det kom telefonmeddelande. Far satte in hästen och tog på hemvärnskläderna, laddade kulsprutepistolen ( modell 39 med träkolv) med skarpa skott och skulle cykla iväg. Mor grät och sa: Nils för allt vad Du gör så skjut inte någon..

  Fiskafänget. När min bror Sigvard och jag var 7-8 år hade Hyllebäck torkat ut och det fanns vatten endast i djuphålorna, far tog oss med för att plocka laxöring. Far hade med sig en sädesskoffa och vi hade var sin spann ( hink) med oss. Vi började nedströms att ösa djuphålorna tomma för vatten. Det vill säga det var far som öste. När vattnet minskade kunde man fånga laxöringarna med händerna. De matnyttiga fiskarna knäckte vi nackarna på och lade i en spann och de mindre tog vi levande i en spann med vatten i och återbördade till Rönneå. När vi rensat bäcken för fisk hade vi en spann med laxöringar samt två små ålar och en liten sutare till matfisk. Vi lämnade några till mina fastrar och några till grannen Artur Svensson. Vi hade i alla fall många med oss hem, som far genast fjällade och rensade.

  När Söderbygdens vattendomstol hade sammanträde i Hultseröd.

Målet gällde Billinge möllas uppdämning av vattnet, så att böndernas mader översvämmades av vatten nattetid.

  Sammanträdet hölls hos Nils Rosberg 1943 fredagen den 18 juni klockan 15.oo.

  Det kom fina herrar i taxibilar:

Vattenrättsdomare Gunnar Fredriksson, vattenrättssekreterare G. Österholm, vattenrättsingenjörerna K. Elfström och H. Hertzell. F. d. lantbruksingenjören Lennart Holmström från Kristianstad

Svarandesidan representerades av advokaten Jean Paul Möller från Hälsingborg och disponent Christian Rasch samt verkmästare Henry Rasch.

Kärandesidan representerades av advokatan Gunnar Thommasson från

  Eslöv och ett antal markägare.

Vidare antecknades såsom närvarande f d lantbruksingenjören Lennart Holmström från Kristianstad.

  Själva domstolsförhandlingen ägde rum i det stora rummet mot ån.

Man lånade mors (Nanny Rosberg) bibel vid vittnesförhören.

  I det stora rummet var vattendomstolen, svarande sidan och för käranden advokat Gunnar Thommasson, Sven D. Sonesson ( som enligt G. T. förstod allting) och Nils Rosberg( som enligt G. T. visste allting). Efter en del formalia och framställningar från de båda parterna kom vittnesförhören i gång. Det vill säga att sammanfattning av vittnesmålen hade skrivits ned och i förväg skickats in, men vittnena hade möjlighet att inför rätten göra förtydligande samt naturligtvis fanns möjlighet att ta tillbaka uppgift, men det var inte så vanligt på den tiden.

  Övriga markägare, Nils Anderberg, Erik Weibull, Ture Weibull, Birger Bondesson, Henning Nilsson, Wilhelm Sonesson och Nils Larsson samt vittnena var i övriga delar av huset man drack kaffe och satt och småpratade. Vi barn kände oss lite vilsekomna i vårt eget hem.

Vittnena kallades in ett i sänder och vittnesmålen upprepades och vidkändes.

  Citat ur protokollet: På begäran om ersättning för inställelsen tillerkändes nedan nämnda vittnen följande av dem begärda och av respektive parter medgivna belopp. Nämligen Hjalmar Paulsson femtio kronor, Ragnar Persson fyrtio kronor, Gunnar Pettersson och Nils Svensson fem kronor vardera samt var och en av Karl Andreasson, Artur Svensson, Sture Vidén, Vilhelm Nilsson och Johan Fredriksson tio kronor, att utgivas av part, som påfordrat vederbörande vittnes hörande.

  Hellquist förklarade sig ej påkalla ersättning för sin inställelse.

  Thommasson anhöll, med instämmande av Möller, att vattendomstolen måtte giva sakkunnig person i uppdrag att företaga avvägning och uppmätning av de i målet berörda markerna och därefter till vatten­domstolen inkomma med utredning härom.

  Med bifall härtill förordnade vattendomstolen med stöd av11 kapitlet 45 § vattenlagen Holmström att efter förberedande undersökning avgiva utlåtande i målet; och hade Holmström att därvid ställa sig till efter­rättelse de närmare instruktioner, vattendomstolen kommer att meddela.

  Det tillsades, att, sedan ifrågavarande utredning inkommit till vattendomstolen, vidare besked skulle meddelas parterna i den för kallelser stagade ordningen.

Som ovan. På vattendomstolens vägnar. Gunnar Fredriksson.

  Paul Hjalmar Paulsson från Åkarp var lantbrukskonsulent, Ragnar Emanuel Persson hade tidigare arbetat på trådrageriet och bott (hyrt) på Norra Hultseröd 1:6. Gunnar Valdemar Pettersson var postman och passerade Billinge mölla vardagar. Karl Andreasson hyrde på Norra Hultseröd 1:3. Nils Artur Svensson ägde Norra Hultseröd 4:2. Sture Vidén var lantbrukare i Södra Hultarp. Bror Wihelm Nilsson var lantbrukare i Bögerup. Nils Svensson var f d föreståndare för ålder­domshemmet, Nils Hellquist och Johan Fredriksson var anställda på trådrageriet.

  Knubbasläden. Under andra världskriget var det mycket snö. Bönderna i Norra Hultseröd skaffade sig slädar att köra med. Man tog två grova plankor med en böjning framtill sedan bultade man tvärslåar emellan och kompletterade med urtagningar för hål till avtagbara stålpar i sidorna. I framändan kompletterade man med fästen för hamlar och skaklar eller stång. När plankorna slitits ner borrade man några hål med en naver och bodde slitplankorna med nya slitplankor. I de borrade hålen i plankorna slog man i trädymlingar företrädelsevis av trädslaget ene.

  När man körde ut stockar använde man oftast en mindre modell av släde, som man lyfte upp rotändan på.

  Körde man med vagn kunde man plocka av häckarna och välta bakkärran och resa bakkärran med stocken i.

  Nu 2000 skördar man granskog med skördare vilka sågar av trädet hugger av grenarna och kapar i lämpliga längder. Sedan tar en skotare tag i veden och kör ut den till uppläggsplatsen.

Som barn minns jag julkalasen i Hultseröd. Det brukade bli i början av januari, men senast när Knut hade namnsdag. Det brukade vara Frans Anderssons, Folke Carlssons och vi (Nils Rosbergs). Vi brukade bli bjudna på kaffe och rikligt tilltag av kakor. Senare på kvällen blev vi bjudna på gottebord. Gottebordet bestod av hemkonserverade plom­mon, äpplen eller päron med vispad grädde. Hemkokta knäck eller någon form av hemkokta karameller och oftast en god sockerkaksbit. Ett glas vin skålade vi med, hembryggt. Stilistiskt skriver jag mycket om hemkokt men det var så på den tiden, vid andra världskriget, då man skrattade åt sången ”Kom och köp konserverad gröt”. På den tiden drack inte damer starksprit, men för männen serverades det konjak till kaffet och det tillhandahölls groggvirke. Männen spelade kort oftast auktion. Man delar ut fyra kort till vardera deltagarna samt fyra kort på bordet, dessa kort kallades för ”bosan” Man lade en krona på bordet vardera. Varje deltagare tar upp sina kort och på de fyra korten på bordet hölls auktio. Den som givit korten håller auktion på de fyra korten på bordet och man får bjuda upp till den summa som ligger på bordet eller i undantagsfall dubbelpott. Pott är den summa som ligger på bordet och även om någon vid auktionen bjudit dubbelpott få han inte ta mer än pengarna på bordet. Den som bjudit mest på auktionen får korten på bordet och skall saka bort fyra kort. Sedan spelas det så att han som sakat spelar ut hela tiden. Skulle någon kunna sticka över (ha ett kort i samma färg med högre valör) den som spelar ut får han betala till bordet det belopp hans bud varit. Klarar han sina stick (ingen har kort i samma färg med högre valör) får han ta pengar på bordet motsvarande sitt bud. Han får aldrig mer pengar än som finns på bordet.

Damerna sätter sig i ett rum för sig och förmedlar nyheter. Vi barn leker gömma fingerborg eller gömma ringen och på så sätt irriterar vi damer och spelande herrar.

Upp

Mathantering på 1950- talet som jag, Åke Rosberg, minns den.

Potatis satte man på åkern genom att med årder köra upp fåror.  Potatisarna satte man för hand och man bar med sig sättpotatisen i ett säckförkläde, cirka 30 centimeter mellan potatisknölarna. Lite mindre om man hade små sättor och lite större avstånd med större sättor. Potatisen höljdes med jord genom att man med årder körde ner de uppåt stående fårorna. Innan potatisen hade stucket upp blasten harvade man fälten mot ogräs. På sommaren skulle potatisen köras i med hästhacka, handhackas och kupas med årder. På hösten skulle potatisen tas upp ur jorden, vilket kunde ske i mindre skala genom att man körde upp fårorna med årder och plockade potatisarna i enekorgar  och för att få fram potatisarna använde man en krafs med två eller tre pinnar. Det fanns även potatissprättar, som kastade ut potatisen på marken, varefter plockningen skedde för hand.

Numera finns helautomatiska maskiner, men det krävs manuell bortplockning av sten och ovidkommande föremål. Potatisen kunde förvaras över vintern i potatiskällare eller i stackar. ( Potatisen lades i triagulära åsar som täcktes med halm och jord.

I trädgården odlade man potatislök, morötter, kål, palsternackor för vinterförvaring. Persilja, dill, sallad, syror och spenat odlades för att användas färsk.

Foderbetor odlades för vinterutfodring av husdjur. Den äldsta sorten hette Barres och ersattes med fodersockerbeta. Kålrötter odlades i liten skala och kunde även användas till rotmos.

Det slaktades gris till jul och det var ett överflöd av småvarmt till julen. Även på våren slaktade man. Fläsket saltades i saltkaret och senare röktes det. På den gamla tiden med öppna skorstenar hängde man bara upp det saltade fläsket på en stege. Efter rökningen förvarades fläsket på vinden i papperssäckar för att inte flugor skulle komma åt det.

  Genom jakt och fiske kunde man skaffa sig färskt kött på andra delar av året, som också kunde ske genom att ha höns och tamkaniner.

  Äggen var en bra tillgång hela året. På våren när äggen var som bäst och billigast lade man ner ägg i vattenglas för att de skulle hålla sig till andra delar av året.

Upp

Tillbaka